Hej och välkomna till dagens program om vett och etikett. Dagens avsnitt heter “Aj, aj, aj, så får man inte göra”, och handlar om när Informationsbyrån slarvade bort en väska – den enda väskan – med alla sina insamlade uppgifter. De återfanns först tjugo år senare.
(Notera att jag har påbörjat processen med att skaffa utgivningsbevis. Det står nu “Ansvarig Utgivare” längst ner i bloggen. Även om processen inte är klar, så har den kommit tillräckligt långt för att källskyddet ska vara effektivt ekvivalent med som om det vore klart.)
Dagens postning bygger på personliga intervjuer med människor som jobbade som stadsbud i Stockholm vid den här tiden. Framför allt två, som vi kan kalla Hans-Olof och Gustav.
De här buden transporterade ofta saker åt myndigheter, både dokument och andra saker. Just den här dagen hade de två jobb som skulle komma att få betydelse för historien.
Det första var att köra en massa dokument till destruktion. Elda upp dem, alltså.
– Mitt i alltihop kom Elmér och började kontrollera vad vi hade för oss, säger Hans-Olof. Ja, alltså, vi visste ju inte då att det var Elmér. Men han började hjälpa till och var väldigt noga med destruktionen, han hällde i skopor regelbundet och så.
(Ricks anmärkning: Birger Elmér var chef för IB fram till 1975. Skopor antar jag syftar på att man häller i skopor med sågspån med oregelbundna mellanrum mellan pappersbuntar när man eldar dokument i gamla oljefat.)
Det var alltså hela Informationsbyråns arkiv som förstördes. Det framgår inte av intervjuerna, men det gör att tidslinjen placerar händelsen någon gång 1978.
– När alla papper var uppeldade och Elmér hade åkt, så upptäckte vi att det stod kvar en väska, säger Hans-Olof. Den innehöll mikrofilm, massor av mikrofilm. Det var alltså kopior på vad vi precis hade eldat upp.
Två unga grabbar som jobbade som stadsbud tänkte emellertid inte mer på de politiska konsekvenserna av det här utan var mest lite störda över att ha en väska över från uppdraget som de inte visste vad de skulle göra med.
– Nästa uppdrag för dagen, sade Gustav, var att vi skulle magasinera ett gäng möbler åt en myndighet. Vi ville ju inte ha med oss väskan hem, så vad gör två unga grabbar? Ja, vi ställde helt enkelt in väskan bland möblerna i magasinet och stängde och låste.
Och det är historien om hur Informationsbyrån försökte kopiera sitt arkiv i smyg när det officiellt destruerades, men i stället lyckades med konststycket att slarva bort alltihop. Historien kunde ha slutat där, men det gör den inte. Så småningom — nästan 20 år senare — hittades nämligen väskan bland möblerna i magasinet.
Då kördes den hem till Överbefälhavaren. Av… någon. Det var på nyheterna ordentligt. Aftonbladet skrev den 10 december 1997:
I slutet av 60-talet brändes den hemliga svenska militära underrättelsetjänstens arkiv. I november fick förre ÖB Stig Synnergren en sliten väska levererad till sin dörr. Innehållet var mikrofilmer av hela det uppbrunna arkivet. Avsändaren är okänd.
(Min tidslinje placerar själva bränningen i slutet av 70-talet, efter IB hade blivit avslöjat. Även om det är oväsentligt för huvudpoängen, så vill jag ändå lyfta fram diskrepansen.)
Så här omsorgsfullt behandlade Informationsbyrån, den hemligaste av hemliga avdelningar, våra personuppgifter. Det är något att tänka på nästa gång man hör någon prata om “slutna system” eller “lita på oss”. Det är något att tänka på inför trafikdatalagring, FRA-lag och nästa generation av övervakning.
För Informationsbyrån finns kvar, om än med ett annat namn. Det återkommer jag till. Och uppgifterna har de kvar, fast på mikrofilm. Nu igen.
Pingat på Intressant. Andra bloggar om informationsbyrån, korruption, privatliv, birger elmér