Jag har varit borta från blogg och politik några dagar, det var lite skönt. Eller borta och borta, vad man än gör dessa dagar har en politisk antrykning hur man än bär sig åt. “Hur går det för Piratpartiet?” är en fråga som dyker upp flera gånger per dag nu. Ingen konstig fråga alls, men får mig att få lite funderingsöverslag varje gång.
Vad menas egentligen med “hur går det”? Det handlar såklart om vi syns i några mätningar eller så, men det förhindrar mig inte från att ta frågan lite längre. Hur går det för Piratpartiet? Jag svarar på den implicerade frågan säger som det är, jag har ingen aning. Mig veterligen dyker vi inte upp i några undersökningar — i vart fall särredovisas inte våra siffror.
Men i bakhuvudet surrar tanken om att det egentligen går jättebra för själva partiet, så utarbetade som de flesta ändå är, vid det här laget. Vi är hederliga, raka, bjuder på oss själva — om än känslomässiga och inte särskilt mediavana. Vi har korta beslutsbanor och en platt organisation på riktigt, även om vi lite till mans skulle vilja kunna platta till det lite till. Vi går från klarhet till klarhet, lär oss massor och passar på att förändra saker som varit heliga i hundratalet år när det gäller hur man arbetar politiskt.
Tar vi oss inte in i riksdagen den här gången hoppas jag åtminstone på såpass högt väljarantal att vi i alla fall får partistöd. För vi revolutionerar i princip politiskt arbete och påverkan, och vi är emellanåt hemmablinda och missar det. Vi behöver skala upp det arbetet och jag ser exempelvis fram emot att bygga ett ordentligt politiskt community (tänk “facebook” typ) baserat på de lärdomar vi gjort hittills.
Dessa funderingar i kombination med alla valaffischer man stöter på var man än rör sig gör att livet blir smått…. surrealistiskt. Ingen i PP har t.ex. kommit på tanken att det är viktigt att sälja vår partiledning i photoshoppade, förtroendeingivande närbilder. Det har aldrig ens diskuterats, mig veterligen.
Några har kört personvalskampanjer med bilder i regionalval, men det är inte en känsla som genomsyrar organisationen att vi har några galjonsfigurer allt hänger på. Det här däremot utomstående tänkt om partiet, att det saknas.
Eller Piratpartiets officiella valfilmer, som består av en massa verksamma pirater som delar med sig av sina tankar. Som ska jämföras med de reklamfilmer de etablerade partierna gjort där anonyma ansikten används, lattjo nog.
En knepig sak att tackla eftersom jag inte nödvändigtvis upplever att det som görs traditionellt är vad som är bäst. Kanske är deras metoder strategiskt bra osv, men vette fanken om det är bäst för oss alla för det?
Nåväl.
Styrkan i mångfalden och det ständiga politiska byggandet i Piratpartiet syns inte och det skulle jag jättegärna vilja förändra. Ett eventuellt nederlag vad gäller framgång att komma in i riksdagen får inte påverka det viktiga underliggande utvecklingsarbete som påbörjats.
Det ska sägas att det är lite vanskligt att säga såna saker. Det kan låta som att jag förbereder mig på nederlag. Men egentligen så handlar det om att grunda för den politiska samhällsvinsten i längden.
Jag vet faktiskt inte om vi kommer in i riksdagen. Jag förbereder mig för det. Men jag förbereder mig också för att satsa på de politiska landvinningar Piratpartiet gjort hittills — ofta utan att ens vara medvetna om det själva, eftersom det skett helt naturligt.
Sakfrågorna vi debatterar är viktiga och vi behöver nog bli lite bättre på att lyfta de andra sakerna vi är världsmästare på just nu: politisk utveckling. Vi har tagit sjumilakliv och märker det inte ens själva — trots växtvärk och skoskav.
Även där har vi ett ansvar. För vi jobbar och bygger redan, medan de etablerade har jätteaffischer på kritvita tänder. Och jag kan inte låta bli att tänka att det gör oss till vinnare i längden.
Det går jättebra för Piratpartiet, även om det nu inte råkar finnas måttstickor för det jag associerar till. Tanken svindlar lite ibland, när jag funderar på det.