2001 när planen flög in i tornen dansade jag. Fight Club! Äntligen någon som slår till mot den globala kapitalismen! Hämnd!
Ja, det är faktiskt sant. Jag gjorde det. Jag var överlycklig och rusig. Överlycklig och rusig som någon som bara blivit väldigt nedtryckt kan vara över att en kort stund få se på Hämnd.
Jag hade varit i Göteborg. Jag hade kommit dit som en pacifistisk demonstrant, men framför allt som en frilansjournalist som hade tänkt att jag skulle skriva om den autonoma vänstern. Detta för att jag upplevde att den beskrevs oinsatt och tendentiöst av medierna.
Jag skulle själv ha varit på Hvitfeldtska den där dagen när hela skolan omringades av polis och containrar. Jag skulle pratat med någon från Afa Stockholm. Jag skulle ha varit inlåst.
Att jag inte blev detta beror på att jag försov mig. Min oförmåga till arbetsförmåga gjorde alltså att jag slapp att bli inlåst. I stället stod jag utanför, bevakade allt från en position där jag kunde se vad som hände, var stenarna flög, vad polisen gjorde, och hur gammelmedia kontra oberoende media bevakade spektaklet.
Min tro på Sverige som en demokrati raserades där och då de dagarna. Jag hade ingen annan förklaringsmodell än att det var den globala kapitalismens fel. Och vad kunde vara en bättre ikon att då förstöra än Word Trade Center?
Så jag dansade. Den uppgivnas dans. Våldets dans. Hämndens dans.
Den dansen dansade sedan även George Bush när han invaderade Afghanistan. Och sedan kriget i Irak. Våldets dans.
Hatet hade mig flera år. För våld var det som hade visat mig att den liberala demokratin bara var fluff. Den innehöll inget de hade ljugit. De stängde in sig på Svenska Mässan och spärrade av utan att vi fick vara med och påverka. Och en av mina favoritpolitiker Margareta Winberg delade ut rosor till polisen.
Nu skadade jag i praktiken ingen med min dans. För jag hade ingen makt. Och inte har jag heller utövat något politiskt våld. Men hade jag kunnat och vågat skulle jag ha gjort det. För jag drevs av hat, ett självrättfärdigt hat som gav mig rätten att hämnas. Jag hade inget emot att folk gick ut och pucklade på nazister, eftersom jag ansåg att nazisterna pucklade på oskyldiga homosexuella. Jag skulle jublat åt nattens tortyr av en Sverigedemokrat.
Jag hade all världens logiska argument för mitt hat. Jag kunde berättiga det i politiska termer. Det var inte svårare för mig än för Bush.
Jag slutade dansa våldets och hatets dans när jag såg att den solidaritet vi talade om inte ens gällde bland oss själva, att vi alla var trasiga människor som motiverade våldet med politiska ord. De flesta av oss mådde verkligt dåligt. Ett antal har tagit livet av sig eller begått självmordsförsök.
Vad jag försöker säga är att jag vet hur det är att hata, att hata så starkt att man dansar när människor dör. Att även den snällaste mest pacifistiska människa kan bli hatisk om hon behandlas illa nog. Att avhumanisering är så lätt när man tror sig veta rätt och ha rätt.
Jag såg mig som anarkist och väldigt antiauktoriär. Men vad kan vara mera auktoritärt än våld? Om så bara i våldets fysiska ögonblick är maktbalanserna förskjutna oavsett vem som annars är offer. Våldet upphäver, rubbar och förvrider maktbalanser. Våld som metod kan aldrig vara annat än till för kortsiktiga mål.
Ni ska känna igen ett träd på dess frukt.
Utöver att förhärliga våld har jag redan berättat om hur jag stal. Och hur jag åkte fast och fick en dom. Vad jag inte har berättat om är hur jag anser att rättsväsendet behandlade mig väl, att ingen polis misshandlade mig vid anhållandet, eller ens var i närheten av hårdhänt. Det värsta som hände mig är att en plit lät mig ha panikångesttatacker utan att ge mig medicin natten jag sov i arresten. Men i jämförelse med vad jag förväntat mig av svenskt rättsväsende blev jag behandlad övermåttan väl. Efter domen kunde jag lämna det destruktiva livet. Idag är jag inte ens förmögen att begå socialt accepterade stölder som att ta en extra kopp kaffe till en vän på ett cafe. Dessutom har min rädsla för poliser minskat.
Utöver detta blev jag behandlad väl av öppenvården på psyk. De dömde aldrig med ett enda ord ut mina upplevelser, mina politiska analyser eller mitt hat.
Det är vad som händer om man behandlar människor väl. Jag hade kunnat få stryk, jag hade kunnat få hårdare straff, jag hade kunnat få möta en omgivning som inte förlät. Nu möttes jag i stället med medmänsklighet.
Med samma perspektiv ska man förstå mitt hat mot män. Jag hatade män. För män hade behandlat mig illa under livet. Jag såg min egen rätt att hata män och behandla dem illa för att jag som kvinna var offer. Så träffade jag män – eller främst en man får jag väl säga – som behandlade mig väl. Jag hatar inte längre män.
När jag talar om vad hat gör med människor är det inte tomma ord. Jag växte upp som pacifist och visste logiskt att våld föder våld. Men det är först som vuxen jag har fått se dess verkningar nära mig. Jag dansade trots allt den där dagen. En dans bestående av maktlöshet, desperation och av att inte vara hörd.
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som får stryk lär sig att slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig känna kärlek i världen