Gårdagen handlade mycket om Datalagringsdirektivet och promemorian som läckt från Justitiedepartementet. Debatten påminner inte så lite om FRA-debatten och jag tror att det är viktigt att både göra den jämförelsen och att dra lärdomar ur den.
Grundproblemet med både FRA-lagen och Datalagringsdirektivet är att de på olika sätt inkräktar på vanliga, hederliga medborgares integritet. Båda sidorna i debatten är tämligen eniga om att integritetskränkningar ibland behövs för att förebygga eller lösa brott, däremot är man oenig om hur allvarligt ett brott måste vara för att göra en integritetskränkning befogad.
Den ena sidan hävdar att inget brott är litet nog och om medborgarna har rent mjöl i påsen så har behöver man inte oroa sig för lite slentrianmässig massövervakning med stora trålhåven. Den andra sidan hävdar att en integritetskränkning är en allvarlig sak som man inte ska ta lätt på och definitivt inte gruppbestraffa alla och envar med hela tiden. Det misstänkta brottet måste stå i proportion till den stora kränkning det innebär att få sitt privatliv skärskådat. Även om det finns en misstanke om brott, så betyder det inte att en person faktiskt är skyldig och en integritetskränkning blir därmed ett prematurt straff som urskiljningslöst kommer att drabba även oskyldiga. Den risken finns naturligtvis även vid allvarligare brott, men ju allvarligare brott, desto mer befogat att ta risken. Några tycker att fildelning och fortkörning är allvarliga brott, medan vi andra tycker att det är lite väl magstarkt att dra dem över samma kam som misshandel, våldtäkt och mord.
Så långt är allt väl, men sedan spårar det ur. FRA-debatten gjorde det och jag ser att debatten om Datalagringsdirektivet är på god väg att gå åt samma håll. Det är farligt, för en kapsejsad debatt lämnar spelplanen fri för de politiker som sitter och hoppar av upphetsning över att få rulla ut övervakningssamhället över oss.
FRA-debatten kapsejsade i min mening på grund av två saker. Vi FRA-motståndare ägnade mer och mer tid åt att grotta ner oss i tekniska detaljer. Till slut handlade debatten bara om tekniska detaljer. Tekniska detaljer är i sig inte fel och är ofta helt nödvändiga att förstå, men om debatten bara kommer att handla om dem, så blir det svårt att hålla igång massornas engagemang. Massornas engagemang hålls igång av principdiskussioner de kan identifiera sig med, inte av tekniska detaljer som få har kunskap och tid att sätta sig in i. FRA-lagen väckte så stor anstöt för att många kunde föreställa sig hur det skulle vara att få sin post smygläst, inte på grund av vilken färg FRAs kablar skulle ha och vilken plugg som skulle användas vid själva inkopplandet.
Överfokuset på tekniska detaljer gjorde dessutom FRA-motståndarna ytterst lättattackerade. Det enda de övervakningsivriga politikerna behövde göra var att sitta och rulla tummarna och vänta på att något litet och ofrånkomligt sakfel smög sig in någonstans i kritiken. Då kunde de resa sig upp och domdera om FRA-kritikernas förbluffande tekniska och juridiska inkompetens. Att de andra nittionio procenten av kritiken var högst relevant betydde plötsligt inte mycket. Kritikerna var naiva, hysteriska och okunniga och så var det med det. Det är något vi fortfarande kämpar emot i varje integritetsdebatt vi tar.
Men måste det vara så här? Måste vi begå samma fel i debatten kring Datalagringsdirektivet? Nej, vi har lärt oss mycket.
Vi ska naturligtvis inte sluta tala om tekniska detaljer. De är viktiga, men vi ska inte låta politikerna komma så lätt undan. De ska inte få gömma sig i detaljer. När vi stirrar oss blinda på detaljer ger vi dem ett smashläge de inte ska ha. Deras jobb är inte att sitta och häckla upprörda medborgare om någon liten del i kritiken innehåller sakfel. Det är deras jobb att förklara de beslut de tänker fatta på ett sätt som gör att vanligt folk faktiskt förstår. Om politikerna inte lyckas förmedla vilka effekter ett förslag kommer att få för medborgarna på ett tillfredsställande vis, så är det de som ska få bakläxa, inte medborgarna. Det är medborgarna som ska granska politikerna, inte tvärtom.
Men vad ska vi prata om då om vi inte ska nörda ner oss i för mycket detaljer? Först och främst ska vi inte sluta att tala om detaljer, men vi måste bli mycket bättre på att tala om större, principiella frågor och sedan applicera dem på helt vanliga människors liv. Datalagringsdirektivet kränker privatlivets helgd på ett än mer omfattande sätt än vad FRA-lagen gör. Det kan vi naturligtvis visa rent tekniskt, men framför allt ska vi förklara vad det betyder för folk i deras vardag. Vi måste ställa principiella frågor av det här slaget:
Vad är personlig integritet och är det något varje människa har rätt till?
Har den personliga integriteten ett egenvärde?
Bör man skydda den personliga integriteten och i så fall varför?
Var går gränsen för när det är rimligt att kränka en medborgares integritet?
Vilket ansvar har staten för att skydda medborgarnas integritet?
Vi måste få folk att ställa sig sådana här frågor igen. Vi måste kräva att politikerna besvarar dem och vi måste skärskåda deras svar ordentligt. I dag går det alldeles utmärkt för en politiker att tala sig varm för människors integritet och samtidigt stödja både FRA-lagen och Datalagringsdirektivet utan att någon höjer på ögonbrynen och ställer dem till svars. De måste ställas till svars.
Om de kan ställa sig bakom principen om att varje människa har rätt till sitt privatliv, hur kan de då rösta för något som går stick i stäv med den principen? Vi ska inte låta dem komma undan genom att kollra bort oss i diskussioner om vem som egentligen har rätt om valfri detalj. Vi ska ställa dem till svars inför de övergripande principer de säger sig stödja.
Varken FRA-lagen eller Datalagringsdirektivet är “nätfrågor” eller ens tekniska frågor. Om en person slår en person i huvudet med ett baseballträ så är det inte en baseballfråga, det är en fråga om huruvida det är rätt att slå någon eller ej. FRA-lagen och Datalagringsdirektivet är frågor om människovärde och hur vi väljer att respektera andra människors rätt till sitt privatliv. Det har ingenting med tekniken att göra. De är frågor på en helt annan nivå. Vi gör oss själva en otjänst om vi hjälper politikerna att reducera ner de här viktiga frågorna från det rent mänskliga planet till det rent tekniska planet.
Jag vill avsluta med att säga att jag är glad över att debatten om Datalagringsdirektivet har fått så bra uppslutning i bloggosfären. Jag har skrivit om farorna med de likheter jag ser mellan FRA-debatten och debatten om Datalagringsdirektivet, men det faktum att bloggare från alla håll och kanter nu sluter upp tillsammans är en likhet som jag tycker är odelat positiv. Tack, allihop!
