Kanske känns det ändå som att vi saktar vandrar i rätt riktning, men till och från resoneras det fortfarande om internet som ett problem eller som en isolerad företeelse som kan hanteras på ett speciellt sätt, olikt hur vi hanterar annat i vår vardag. I SvD har de senaste dagarna publicerats en liten debattväxling i frågan. Det hela inleddes med en debattartikel av Christina Stielli, författare och föreläsare, och Sara Holm Stålhand, barnombud i Västerås. De bemöts sedan i en debattartikel av Elza Dunkels, lärare och forskare samt projektledare för Net Nanny, och Marcin de Kaminski, doktorand och inblandad i forskningsprojektet Cybernormer.
Stiellis och Holm Stålhands debattartikel är inte skandalöst dålig. Den rymmer t.o.m. en del vettiga bitar, och de försöker åtminstone att förhålla sig balanserat till frågan. Men undertonen är att internet är ett problem, att internet är farligt, och deras lösningar är åtminstone delvis direkt olämpliga och framtidsfientliga. För att inte säga verklighetsfrånvända.
Ett exempel. Följande citat är hämtat från tidigt i deras debattartikel:
“På föreläsningar och i föräldragrupper hör vi ofta från föräldrar att barn får ge sig ut på nätet själva. Föräldrarna är sällan insatta i vilka arenor barnet rör sig på och en del anser att internet mest är en lek.”
En snäll tolkning är att den första meningen inte ska tolkas som att de menar att det nödvändigtvis är fel att barn får ge sig ut på nätet själva, men i så fall förstår jag inte varför de valt att uttrycka sig så här, och särskilt förstår jag inte kopplingen till den andra meningen, som i stället innehåller klokheter.
För naturligtvis är det inte bra ifall föräldrar inte är insatta i vilka arenor deras barn rör sig på. Men vad är nytt med det? Ingenting. Vad med det gäller unikt för internet? Ingenting. Det här kräver inga nya strategier från landets föräldrars sida. Det är samma verklighet som det alltid har varit. Precis som föräldrar alltid har gjort klokt i att ha någon form av grundkoll på sitt barns umgänge och levnadsmönster, så bör naturligtvis dagens föräldrar låta barnens tillvaro på internet omfattas av det.
Men det är oundvikligt att tolka Stielli och Holm Stålhand som att föräldrar pre internet generellt hade en sådan grundkoll, och att dagens föräldrar också har det så länge vi talar om barnens liv utanför nätet. Redan där menar jag att de hamnar fel. Jag skulle förvånas stort ifall forskning kan påvisa att dagens föräldrar generellt har sämre koll på sina barn, än föräldrar hade innan internet. Detta givetvis förutsatt att vi talar om förhållanden i urbaniseringens tidevarv, för jag utgår ändå från att vi inte jämför med någon slags helylleidyll á la Emil i Lönneberga eller så. Och jag utgår från att vi inte förespråkar en återgång till en sådan tillvaro.
Jag växte huvudsakligen upp på 80-talet, i en förort till en medelstor svensk stad. Innan internet. Visste mina föräldrar eller mina kompisars föräldrar då mer om mitt och mina kompisars liv, än dagens föräldrar i motsvarande miljöer vet om sina barns liv? Det kan jag inte tänka mig. Stiellis och Holm Stålhands exempel är förvisso en åttaåring, och åttaåringars liv får vi ju hoppas att föräldrar – nu och tidigare – har rätt bra koll på, men även för en åttaåring ska det förstås vara en koll som uppnås på andra sätt än genom att agera häftplåster som finns med överallt, i varje ögonblick, och utan vad som kan uppfattas som ren övervakning.
Den koll på vad barn gör på internet, som Stielli och Holm Stålhand eftersträvar, kräver nämligen i princip att föräldrar fysiskt sitter med sitt barn vid datorn, hela tiden. Alltid. Alternativt – dock med påtagliga brister – att de på teknisk väg kraftigt stryper det internet som barnet har tillgång till. För det första, är det möjligt? För det andra, är det rimligt? Svaret på båda frågorna är nej.
I livet utanför internet hoppas jag verkligen att föräldrar inte är med sina barn överallt, hela tiden. De har däremot förhoppningsvis format sitt barn, satt upp regler och givit diverse instruktioner kring sådant som vi kan komma i kontakt med i livet. Men bara för att det finns farliga eller olämpliga saker i vår tillvaro, så plockar vi inte bort dessa, så bygger vi inte murar kring dessa. Vi tar inte bort bilarna som ett barn kan bli påkört av. Det går helt enkelt inte. Vi tar inte bort personer som kan utgöra olämpligt inflytande på vårt barn eller som kan ha ett intresse av utsätta vårt barn för brott. Detta eftersom inte heller det är möjligt. Vi bygger inte murar runt alla papperskorgar som barnet kan lockas att tända eld på. Det är helt enkelt inte rimligt.
Ändå låter vi säkert vår åttaåring på egen hand besöka den lokala butiken (eller fotbollsträningen, eller gå till kompisen, och så vidare), trots att det där kan röra sig farliga eller på annat sätt olämpliga personer. Trots att barnet i butiken kan lockas till att snatta, och trots att barnet i eller i anslutning till butiken kan komma i kontakt med andra barn. Barn som barnet kan utsätta för mobbning eller andra trakasserier. Eller själv bli utsatt av detta från. Sådant hanterar vi inte genom att plocka bort något eller genom att isolera vårt barn i hemmet.
Men tydligen ska det resoneras annorlunda kring internet. Där ska tydligen föräldrar ha en mycket mer omfattande – heltäckande – koll på vad dess barn gör, var dess barn befinner sig. Tydligen ska föräldern närmast finnas med, hela tiden. Eller så ska föräldern på olika sätt begränsa den värld som barnet har tillgång till på internet. Varför? Varför ska vi se annorlunda på internet än på andra delar av tillvaron? Jag begriper det inte.
Det stämmer säkert att många vuxna, föräldrar, har för dåliga kunskaper om internet, har för dålig egen närvaro, för dåligt eget deltagande på internet. Så länge vi fokuserar på det så finns det hopp, men samtidigt vill jag nog påstå att en massa föräldrar även har väldigt dålig koll på barns fysiska arenor, i livet utanför internet. Och jag vill nog påstå att det inte är något nytt. Det vore uppfriskande ifall vi plats- och teknikneutralt resonerade kring detta, om vi plats- och teknikneutralt försökte komma på hur vi kan förbättra oss.
I diskussioner som denna är det också viktigt att föra ett resonemang om vad som faktiskt är möjligt. Eller omöjligt. Oavsett vad vi tycker om internet. Oavsett om internet är eller inte är farligt. Ok, en åttaåring är det förstås fortfarande möjligt att i hygglig utsträckning hålla borta från internet, om vi nu mot all förmodan och logik önskade göra det.. Men. Ett, hur länge till kommer det att vara möjligt? Två, vore det önskvärt? Och tre, hur ser det ut bara något eller ett par år senare i livet?
Utvecklingen går hela tiden framåt, och internet blir allt mer en integrerad del i våra liv och något som vi faktiskt är beroende av, som hjälper oss och som skänker oss stor nytta och glädje. Om föräldrar i dag antingen helt hindrar sin åttaåring från att hemma vara på internet, eller hela tiden är med när barnet befinner sig där. Om föräldrar i dag inte låter sin åttaåring ha en mobiltelefon, eller ser till så att det i princip inte går att surfa på den. Ja då kanske åttaåringen i stort sett kommer att undgå att komma i kontakt med något negativt på internet. Bara kanske, för åttaåringen är ju säkert – förhoppningsvis – hemma hos kompisar. Där kanske det finns en dator, där kanske det finns andra regler, en annan närvaro (frånvaro). Kompisen kanske har en modern mobiltelefon. Åttaåringen går ju också i skolan. Där finns det datorer (som förhoppningsvis inte är spärrade i någon form). Åttaåringen kanske besöker en fritidsgård, åttaåringen kanske själv eller med skolan besöker ett bibliotek. Internet finns överallt, hela tiden.
Säg ändå att föräldrarna har lyckats hålla sin åttaåring borta från negativa internetupplevelser eller -möjligheter. Hur går det då när åttaåringen någon gång senare i livet ska ges friare tyglar? För det får vi ju hoppas är tanken. Och hur har “isoleringen” av åttaåringen påverkat denne? Har åttaåringen missat viktiga kunskaper och insikter? Har åttaåringens liv begränsats på något negativt sätt?
Åttaåringen blir ju äldre, och jag vill nog hävda att det negativa användandet av internet är vanligare senare i livet, under tonåren. Ska föräldrarna sitta med sin 14-åring vid datorn? Ska 14-åringen inte heller ha en mobiltelefon med surfmöjligheter?
Framöver är det nog sannolikt att vi kommer att se tv och dator som mer integrerade enheter. På det vi tittar på tv kommer det kanske att finnas tillgång till internet. Ska föräldrar i så fall i en sådan tillvaro alltid finnas med också när en åttaåring ser på tv?
En åttaåring kanske inte vanligtvis åker buss på egen hand, men det ligger förhoppningsvis bara några få år framåt i tiden att göra det. Säg att en elvaåring ska åka buss till stan med någon kompis en eftermiddag. I Kalmar finns det inte längre några tidtabeller på busshållplatserna, och jag tror att det ser ut likadant även i många andra städer. Då kan elvaåringen behöva en mobiltelefon med internetmöjligheter. Samtidigt kan då elvaåringen passa på att skicka ett kränkande SMS till en bekant, eller skriva något kränkande till eller om någon på Facebook (nej, elvaåringar får inte ha Facebook enligt Facebooks regler, men betyder det att de inte har det?). Elvaåringen kanske t.o.m. surfar in på en porrsida på sin mobiltelefon.
Vi kan inte hindra våra barn från att komma i kontakt med internet – något som dessutom bara kommer att bli mer och mer omöjligt – och därmed kan vi inte heller eliminera risken att de på internet kommer i kontakt med något oönskat. Det vi kan göra, precis som med annat i livet, är att förbereda dem och sätta upp ramar. Vi kan gärna också själva se till att ha en god kunskap och närvaro på internet. Det utgör inga garantier, men livet erbjuder oss väldigt få garantier.
Ett annat citat ur Stiellis och Holm Stålhands debattartikel:
“Det är varje förälders skyldighet och ansvar att vara insatt i vilka arenor barnet rör sig på, hur det ser ut och vad som händer där, utan att spionera.”
Jaha. Och hur ska det gå till? Hur kombinerar man att vara insatt i vilka internetarenor sitt barn rör sig på, att veta hur det ser ut och vad som händer där, med att inte spionera? Stielli och Holm Stålhand levererar snömos, det är vackra ord utan innehåll. Även en exemplariskt insatt och närvarande förälder kan förstås – BÖR förstås inte – vara närvarande hela tiden, och kan självklart inte känna till allt. Således kan även ett barn till en sådan förälder hamna snett i livet. Var som helst, inklusive på internet.
Snömoset fortsätter med märkliga försök att koppla okontrollerat surfande i åttaårsåldern till att som 15-åring göra sig skyldig till olaga hot. Kopplingen är svårbegriplig, och det är dessutom inte en internetfråga. Inte heller innehåller deras försök till skräckexempel något nytt. Den risken har alltid funnits, med den enda skillnaden att de eventuella hoten tidigare levererades på andra arenor.
Stiellis och Holm Stålhands avslutning visar avslutningsvis hur märkligt splittrad deras text är:
“Det är hög tid för vuxenvärlden att sluta gorma om hur hemskt det är på internet innan var och en är fullt insatt i vad ens egna barn gör där. Det är hög tid att vi slutar dela upp verkligheten i två delar. För barnen är det bara ett enda liv.”
Javisst, jätteklokt. Helt rätt, med undantag för passagen i mitten. Men så varför har ni då skrivit en debattartikel med en helt annan inriktning?
Technorati Tags: internet, teknik, nätet, information, kommunikation, pplive, framtiden, barn, ungdomar, säkerhet, trygghet, fostran, uppfostran, dator, tv, mobiltelefon, surfa, föräldrar, föräldraskap, net nanny, cybernormer, netnanny, christina stielli, sara holm stålhand, stielli, holm stålhand, stålhand, svd, debatt, debattartikel, elza dunkels, dunkels, marcin de kaminski, de kaminski, utveckling, förändring, kontroll, övervakning, integritet
Svenska bloggar om: internet, teknik, nätet, information, kommunikation, pplive, framtiden, barn, ungdomar, säkerhet, trygghet, fostran, uppfostran, dator, tv, mobiltelefon, surfa, föräldrar, föräldraskap, net nanny, cybernormer, netnanny, christina stielli, sara holm stålhand, stielli, holm stålhand, stålhand, svd, debatt, debattartikel, elza dunkels, dunkels, marcin de kaminski, de kaminski, utveckling, förändring, kontroll, övervakning, integritet