När nu diskussionen har inletts om bibliotekens rutiner för inköp av litteratur vill jag först av allt problematisera frågan om brett och smalt. Så fort vi talar om den allra mest efterfrågade litteraturen så återkommer vi till deckarförfattarna: “Läckberg, Guillou, Marklund m.fl”. Visserligen handlar det inte bara om deckare, men dessa får stå som exempel för topplistelitteraturen i allmänhet.
Frågorna som sedan ställs är om biblioteken alls ska köpa in dessa, i vilken mån som inköpen av topplisteböcker ska återspegla de förväntade låneköerna samt slutligen om det är okej att låta privata företag göra dessa inköp åt biblioteken. Ett vanligt argument från bibliotekshåll är att bibliotekarierna får mer tid över åt att välja ut smal litteratur om de slipper att manuellt välja ut topplisteböckerna, som biblioteken i stället kan “prenumerera” på i form av s.k. profilinköp via t.ex. BTJ eller Adlibris.
Låt oss bordlägga frågan om brett kontra smalt. Det behöver ju inte finnas en motsättning mellan att biblioteken tillhandahåller bägge delar. Låt oss alltså utgå från att biblioteken ska köpa in deckare av Läckberg, Guillou och Marklund. Liksom för den delen de småsliskiga självhjälpsböckerna som återfinns på fackböckernas topplista. Låt oss rentav säga att alla de böcker som idag finns på bokhandlarnas topplistor även bör köpas in av biblioteken. Frågan är bara – kommer det alltid att vara så?
Högt upp på topplistorna befinner sig nu en omdiskuterad bok om kungens privatliv. Därför får vi väl anta att den även hamnar i inköpsprofiler som vissa bibliotek prenumererar på. Kungaboken tas då in på biblioteken enbart på grundval av stor efterfrågan, utan att bibliotekarier tagit ställning till om den bör tas in. Detta är kanske inget problem i sig. Rimligtvis hade flertalet större bibliotek även vid en självständig bedömning kommit fram till att den borde tas in.
Utan att diskutera kungaboken i sig, ger fallet tillfälle att spekulera i framtida utvecklingar. Vad händer om en dåligt underbyggd, sensationssökande skvallerbok om en känd persons privatliv skulle hamna allra högst på topplistan?
Vi kan tänka oss andra fall som är hypotetiska men principiellt viktiga: Vad händer om om t.ex. den SD-närstående bloggen Politiskt Inkorrekt gör en “best of” där de i bokform samlar uthängningar av brottsdömda invandrare och denna bok hamnar på topplistorna för facklitteratur? Vad händer om vi i Sverige skulle få en bästsäljande deckarförfattare vars tematik är uttalat rasistisk? Om rentav en variant på Sion vises protokoll skulle hamna på försäljningstopplistorna i Sverige, så som varit fallet bl.a. i delar av Mellanöstern?
Enligt de rutiner för profilinköp som biblioteken idag omfamnar skulle dessa böcker då per automatik tas in i bibliotekens bestånd. Visst kan biblioteken säkert hävda en rätt att lägga in veto. Men då har man inte bara erkänt att bibliotekarierna visst måste ägna viss tid åt att sålla även i floden av topplisteböcker. Vad värre är, har man accepterat en utveckling där bibliotekens eget urval reduceras till en slags censur.
Allt som presenteras i bokform kan inte vara okej, inte ens om det skulle efterfrågas av många köpare. Ju billigare det blir att ge ut böcker, desto lättare blir det att jaga snabba rubriker genom att ge ut böcker med uppgifter som provocerar och kittlar. Om det dessutom går att ge ut “e-böcker” utan att ha en pappersbok som förlaga kommer denna tendens sannolikt att eskalera ytterligare.
Det är ofråkomligt att biblioteken måste upprätthålla vissa etiska gränser. Om de både väljer ut och väljer bort litteratur så förefaller detta inte särskilt konstigt. Om de däremot låter någon annan välja ut så sätter de sig i en farlig sits. Det kanske fungerar bra i ett, två eller tio år. Men förr eller senare blir de tvungna att välja bort en bästsäljare av skäl som är politiskt brännbara. Då är målet öppet för populistiska motattacker mot bibliotekens själva existens.