Under veckan uppmärksammade SVT:s Kulturnyheterna att Stockholms stadsbibliotek har överlåtit större delen av sina inköpsval till Adlibris, som kontrolleras av huvudägaren Bonniers. Sextio procent av bibliotekets inköp väljs ut av fyra personer på Adlibris, som rankar nyutkomna böcker efter förväntad kommersiell framgång, baserat på recensioner och författarens kändisskap. Bibliotekschefen förklarar att det alls inte finns någon risk för litterär likriktning eftersom bibliotekarierna nu får mer tid över åt att välja ut återstående fyrtio procent – men en intervjuad bibliotekarie menar att denna tid sedan länge ätits upp av neddragningar. Bibliotekariernas tid går till att hålla öppet, inte åt att sålla i bokfloden.
Redan i våras rapporterade Svensk Bokhandel att biblioteken i Stockholm och Malmö “outsourcat” inköp till Adlibris. Martin Hafström på Stockholms stadsbibliotek uttalade då en högst anmärkningsvärd syn på litteratur: “Det är inte konstigare än om vi skulle behöva mjölk och säga till någon: Skicka hit mjölken!”
Göteborgs bibliotek står däremot fast vid principen att låta egna bibliotekarierna välja böcker. Hittills har varje lokalt bibliotek stått för sitt eget urval men efter årsskiftet verkar det som att urvalet centraliseras till Stadsbiblioteket vid Götaplatsen, för att spara pengar.
Även om det inte var någon direkt nyhet, ledde Kulturnyheternas inslag till upprörda känslor hos många som värnar den smalare litteraturen. Även hos mig. Anna-Stina Takala, bloggande utvecklingsledare vid Regionbibliotek Stockholm, verkar inte helt tillfreds med debatten. Enligt henne är det “ett enormt pedagogiskt problem att förklara fenomenet profilköp” – vilket kan låta lite som att om bara allmänheten skulle få saken förklarad för sig skulle de sluta ha synpunkter och allt vore frid och fröjd. Visserligen nämner hon att problematiken inte bara är pedagogisk utan även ideologisk: “Ska biblioteken ha den litteratur som efterfrågas mest, dvs de senaste Läckberg, Guillou, Marklund m fl, eller inte?” En fruktansvärt tillspetsad fråga! Det är fullt möjligt att hävda att biblioteken bör köpa in populära deckare och av principskäl behålla urvalet inom sina egna dörrar – även om det kräver fler anställda och större resurser!
Däremote instämmer jag helhjärtat med Anna-Stina Takala i att större transparens behövs. Biblioteken borde förklara tydligt på sina hemsidor vilka principer som gäller för både inköp och utgallring. Då hade även förra årets debatt om gallring på Malmö stadsbibliotek kunnat leda längre. Jag föreslog då i Sydsvenskan att biblioteken borde använda sina webbsidor till att lägga upp listor över böcker på väg att gallras.
Bland vissa bibliotekarier upplevs det emellertid som ett hot mot den egna kompetensen att låta allmänheten ha synpunkter. Detta är väldigt trist och tyder på en slags teknokratisk inställning. Om bibliotekarierna såg sitt eget urvalsarbete som en konstnärlig verksamhet, jämförbar med curatorerna på en konsthall, skulle de knappast protestera mot att det förekom olika uppfattningar om vilket slags urval som är bäst.
Olika uppfattningar om bibliotekspolitik är inte ett pedagogiskt problem som måste informeras bort. Tvärtom är det en tillgång. Precis som biblioteken uppmuntrar allmänhetens litteraturintresse (i vilket ingår att ta ställning både för och mot olika slags litteratur) borde de uppmuntra snarare än avvärja ett gryende bibliotekspolitiskt engagemang (i vilket ingår att ta ställning både för och mot olika sätt att driva bibliotek). Transparens är ett första nödvändigt steg.
Copyriot återkommer inom kort till frågan om bibliotekens s.k. profilinköp.