Har varit begravd i jobb den senaste tiden så jag har inte hunnit uppdatera bloggen särskilt ofta. Jag tänkte i alla fall slänga ut ett par juridiska frågor om datalagringsdirektivet inspirerade av Oscar Swartz viktiga inlägg i samma ämne och se om det är någon som tror sig kunna svara.
Europakonventionens artikel 8 om rätten till respekt för privat- och familjelivet säger att:
1. Everyone has the right to respect for his private and family life, his home and his correspondence.
2. There shall be no interference by a public authority with the exercise of this right except such as is in accordance with the law and is necessary in a democratic society in the interests of national security, public safety or the economic well-being of the country, for the prevention of disorder or crime, for the protection of health or morals, or for the protection of the rights and freedoms of others.
Jag har redan skrivit litet i ett tidigare inlägg om huruvida datalagringsdirektivet kan anses vara svaret på ett trängande samhälleligt behov, men en annan viktig del av bedömningen är att inskränkningar ska vara lagreglerade och att dessa lagar ska vara tydliga och ge en tillräcklig förutsebarhet (sedan kan man ju undra om det i kravet på att frihetsbegränsningar ska vara förutsebara inte ligger ett implicit antagande om att allvarliga inskränkningar måste utgöra undantag och inte slå mot hela befolkningen). Swartz skriver: ”Djävulen ligger i detaljerna. På sid 28 slår man fast: ‘Däremot anser regeringen inte att lagringsskyldigheten in i minsta tekniska detalj behöver regleras i lag. Den mer tekniska specifikationen av lagringskravet kan ske i förordning’. Förordning. Det innebär att ministrarna själva på ett möte kan bestämma exakt vad som skall lagras och de kan ändra det när som helst”. Detta får mig att undra: om inskränkningar av dessa fri- och rättigheter sker genom förordning, dvs. utan riksdagens inblandning, kan då kravet i artikel 8 på lagreglering anses vara uppfyllt? Det är ju knappast detaljer vi talar om.
I Regeringsformens 2 kap § 3 garanteras att ”Varje medborgare skall i den utsträckning som närmare angives i lag skyddas mot att hans personliga integritet kränkes genom att uppgifter om honom registreras med hjälp av automatisk databehandling”, och dessutom i 1 § att ”varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad (…) informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar samt att i övrigt taga del av andras yttranden”. Det förra skyddet framstår som tydligare, men tyvärr omfattas endast det senare av möjligheten till minoritetsbordläggning (se § 12). Frågan är alltså om datalagringsdirektivet innebär en begränsning av informationsfriheten. I sådana fall skulle det såvitt jag förstår innebära att oppositionen kan vilandeförklara lagförslaget i 12 månader, förutsatt att konstitutionsutskottet kan gå med på att det är en sådan begränsning.
Swartz skriver vidare att ”Dock grumlas den lilla glädjen i punkt 3 av att regeringen inom kort lägger fram ett lagförslag som nyss läcktes och som gör att uppgifter kan lämnas till polis för alla ”brott”, även sådana som endast ger böter”. I detta sammanhang kan man påminna om att den tyska författningsdomstolen funnit att lagar som möjliggör att insamlad data i praktiken blir en öppen pool för polisen och där användningen av data och syftet med insamlingen – att bekämpa grövre brott – inte längre står i paritet till varandra inte är grundlagsenliga.
