Dagbok (18-22 nov)
Det finns mediciner som är värre än sjukdomar och jag har försökt komma till rätta med mitt tungsinne en lång tid. (ja, världen fräter på mig och förefaller mig djupt dystopisk, krig i Afghanistan, Irak och så detta krig mot "terrorismen", med den felaktiga betoningen på -ism, vilket gör att dessa icke sammanhängande och därmed lösryckta idiotiska illdåd får en högre dignitet än de förtjänar. Denna av våra makthavare påtvingade och påhittade ism skapar en värld som snart befinner sig i ständigt undantagstillstånd, med avlyssning och kameror och scannrar överallt).
Vägen ur tungsinnet, så enkel. Jag hade glömt tonen som klingar genom vardagen, allt det vi har att vara tacksamma över.
Helg, barnen i frostigt landskap. Skratten. Det kavata traskandet hela långa vägen till backen, med alla hål i nacken.
Den märkliga gåvan. Livet.
Ett latinskt ordspråk lyder: "När du betraktar gåvan, betrakta också givaren".
Hisnande tanke för agnostikern, vem gav mig allt det här?
Måndag. Hemfärd från jobbet, dimma över Indalsälven. Närmare hemmet på höjden klarnar himlen, allt blir krispigt. Hämtar ved för kvällen, huset i motljus från dagens sista låga strålar.
 |
| Indalsälven |
 |
| Indalsälven |
 |
 |
| Backen genom skogen |
 |
| Uppfarten |
 |
| Träd på gården |
 |
| Rönnen och huset |
 |
| Sista dagsljuset |
