Det var en mörk och stormig natt, och Lyotards pendel svingade tillbaka. Det speciella med Lyotards pendel var inte att den inte svingade vare sig fram eller tillbaka, utan att den bara gjorde endera åt gången. Där en mer rastlös pendel tenderar att röra sig både fram OCH tillbaka i en rörelse synlig även för den otålige, tar denna mycket speciella pendel uttryck genom att ta oerhört lång tid både när det gäller att bli förklarad och att genomgå övergången mellan fram och tillbaka. Likväl inträffar detta, och effekterna går inte att ta miste på. Särskilt inte en mörk och stormig natt som denna.
Det är sällan mörka och stormiga nätter inträffar när det händer saker som förtjänar mörka och stormiga nätter. Vanligtvis brukar de bara vara mörka, stormiga och helt odramatiska – de mörkar och stormar helt i onödan, utan att någon drar nytta av den dramaturgiska atmosfär de inbringar till även de mest stillastående av trakt. Men just i natt känner jag att det passar väldigt väl med en sådan, för jag sitter just nu och försöker förstå vad som egentligen hände när pendeln övergick från fram till tillbaka.
Lyotard själv trodde förstås inte på pendeln, och kände inte heller till den när han skrev Det postmoderna tillståndet. Ändå började pendeln röra sig 1986, på dagen då Tjernobyl inträffade. Det kan tyckas lite godtyckligt att säga att den började svinga just där och då, och det finns gott om bevis för att det fanns tendenser redan innan, men det finns samtidigt en pedagogisk poäng med att säga att det började då. Från en utgångspunkt av maximal modernism svingade den sig till sin motpol maximal postmodernism år 2010, tjugofyra år senare, där den sedermera vände tillbaka mot modernismen igen. Men när den nu detta nådens år 2022 nått mittpunkten igen så gjorde den någonting annat än att fortsätta tillbaka till startpunkten – den svängde i sidled.
Jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Men vi är absolut inte på väg tillbaka till utgångsläget.
Jag kanske borde börja med att förklara vad tusan det är jag pratar om. Så att jag inte slösar bort en mörk och stormig natt genom att vara odramatiskt obegriplig.
(Foto: Martin Pannier)
Det första som måste sägas är att hela pendelgrejen är en liknelse, en metafor, ett försök att ungefärligt sammanfatta någonting stort och komplicerat. Från 1986 till 2010 så pågick en omfattande förändring av samhällets stora drag och generella tendenser åt ett visst håll, och mellan 2010 och 2022 så förändrades de åt andra hållet. Det rör sig förstås om förändringar som var osynliga för de som levde där och då – den ena dagen tenderade att se likadan ut som den andra, om än med olika väder lite då och då – men om de kunde tidshoppa mellan två årtal så skulle de se skillnaden ganska fort. Som när hår växer – på en dag händer inte mycket, men på två år är skillnaden omöjlig att missa.
Låt oss börja 1986, med Tjernobyl. Vissa säger att det var i och med olyckan som Sovjetunionen började falla sönder på allvar, men det finns fog för att säga att det var större än så – att det var den ambition som Sovjet försökte uppnå som till slut visade sig ohållbar. Ambitionen att kunna planera och kontrollera alla aspekter av världen på ett sådant sätt att det senare bara var att följa manualen från a till ö och lyckas varje gång – det vill säga att kunna se på världen likt en IKEA-möbel, och veta med exakthet att om ritningen följs så kommer det förväntade resultatet att uppstå.
Om du känner till Sovjetunionens historia och/eller någonsin försökt sätta ihop en IKEA-möbel vet att det inte alltid går som planerat.
Ambitionen att ordna världen på det här sättet fick sig som sagt en rejäl törn, och började så sakteliga att förändras mot ett tankesätt där världens kaos av sig självt producerade vissa effekter, men där det var omöjligt att förutsäga exakt vem eller hur eller varför – bara att. Över tid övergick ambitionen att centralstyra allt utifrån ett enda perspektiv till att bli en mer decentraliserad historia, där både perspektiv och ambition delegerades utåt och nedåt så långt som möjligt. Till sist blev individen den enda som kunde dra upp planer för sin framtid, och dessutom ensam ansvarig för detta; ensam i en värld av ensamma individer, tillsammans.
Det är viktigt att förstå att detta både är ett sätt att tänka och en tidsanda, både en individuell egenskap och en övergripande tendens. En enskild individ kan sträva efter att försöka bli endera, men hon kan också upptäcka att hon befinner sig i en livssituation som är utpräglat någondera och därför tvingas agera utifrån detta. Vissa skiljer sättet att tänka och tidsandan åt genom att ge dem olika ord – modernism respektive modernitet, med ett motsvarande post- framför där det passar – men i just det här fallet sammanfaller de så pass att det inte är lönt att göra åtskillnaden annat än genom att påpeka att den finns, och jag använder därför bara ena formen. [Modernism är, förstås, även en konströrelse. Men den är inte viktig i sammanhanget.]
Likväl. Ambitionen att detaljstyra allt är en mycket framträdande del av modernismen, och individens paradoxala och påtvingade frihetsansvar en dito av postmodernismen. Det jag försöker säga med metaforen om pendeln är att det gick först från det ena och sedan till det andra, och sedan halvvägs tillbaka igen. Metaforen går sönder en smula eftersom övergången inte är total, och det jag vill beskriva är inte att vi först hade det ena utan sedan det andra. Snarare hade – och har – vi bägge två samtidigt, men där tendensen är att det brukar bli mer av antingen det ena eller det andra. Det viktiga är med andra ord inte var den befinner sig, utan åt vilket håll den rör sig. Och när den vänder.
Så låt mig nu försöka matcha den dramatiska stämning vi har utomhus genom att beskriva hur det var när den bytte riktning det ödesmättade året 2010.
(Foto: Alice Kopp)
Postmodernismen – både som tankesätt och tidsanda – lägger som sagt stor vikt vid den personliga autonomin. Den är både en målsättning och en oundviklighet, samtidigt – å ena sidan är det inte önskvärt att leva ett liv utan autonomi, å andra sidan är det omöjligt att vara helt heteronom. Det är en strävan att vara fri, men det finns samtidigt ett tvång i alla dessa beslut som individen är tvungen att fatta igen och igen och igen. Alternativet att vara helt ofri finns inte, men samtidigt blir denna frihet en ofrihet eftersom den ständigt måste aktualiseras. Det är en positiv sak att individen ger uttryck för sig själv; men samtidigt har hon ett väldigt ensamt ansvar för att göra detta, eftersom ingen annan kan eller kommer att göra det åt henne.
Ensam men stark; ensam men ensam.
Denna tendens nådde någon slags höjdpunkt år 2010, då den personliga autonomin som önskan och livsöde gick till val med ett relativt nybildat politiskt parti. Det är inte viktigt att det gick till val, men väl varför: att pendeln börjat svänga tillbaka. Eller, rättare, den började svänga redan i och med att den saktade in, men det var där och då den slutligen bytte riktning. En modernistisk motreaktion mot den postmoderna tendensen var i full gång, och för att kunna ge kött på benen åt den modernistiska ambitionen så behövde det centrala och planerande perspektivet makt och möjlighet nog att kunna realisera dem. Och det saknades inte ambitioner om att realisera detta modernistiska delmål.
Det går inte att peka på någon specifik händelse under året och säga att det var just den som utgjorde den definitiva vändpunkten. Snarare var det själva den blotta mängd små men effektiva försök att begränsa den personliga autonomin, tillsammans med en reell och påtaglig önskan hos ett stort flertal att slippa undan tvånget att vara just autonom, som satte förändringen i rullning. Postmodernismen är inte bara autonomi, frihet och självförverkligande, utan det är även ensamhet, ångest och en ofrånkomlig känsla av att inte ha gjort tillräckligt – och det är fullt förståeligt att många ville fly undan detta tillbaka till en upplevd gemenskap som sades existera i en tid innan alla blev så ensamma.
Jag minns än idag den förvirring som rådde då. De både strömningarna talade väldigt ofta förbi varandra, och särskilt då när de talade politik. Där den ena strömningen såg personlig autonomi som ett självändamål och någonting gott i sig, såg den andra det som någonting som kunde – måste – köras över med centralstyrda plandokument för det allmännas bästa. Och där den andra försökte se till att bygga det goda samhället enligt den ritning som dragits upp av det, så såg den ena detta som ett totalt demolerande av allt vad gott i samhället äro genom sin brist på förståelse för människans väsen. Och de som stod någonstans i mitten blev varken klokare eller lugnare av att bäggedera inte riktigt förstod den andres ambitioner eller argument.
Det som hände 2010 var inte att den modernistiska ambitionen lyckades. Den lyckades förvisso med många av sina delmål – att skaffa sig medel för att kunna realisera sina ambitioner – men likt en frustrerad IKEA-snickare som upptäcker att han just hamrat in skruven uppochner åt fel håll på ett sådant sätt att det inte riktigt går att backa och börja om igen, bidrog varje delframgång till att huvudmålet blev desto omöjligare att genomföra.
Det som hände 2010 var att den modernistiska ambitionen lyckades med att misslyckas. Igen.
(Foto: Missy S.)
Modernismens främsta symbol är utan tvekan orkestern, där helheten är planerad i förväg och varje liten enskild del är tillskriven en mycket specifik roll. Det finns en ritning, och det enda som behöver göras är att följa den till punkt och pricka för att allt ska bli bra. Utifrån instruktionerna på notbladet tillför även triangelspelaren till helheten.
Det är en vacker symbol, inte sant? En väldigt tilltalande tanke – lösningar på alla problem, en plats för alla och en mening med allt. För att inte tala om en harmoni.
Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte är en av de största sörjarna över att världen inte riktigt fungerar så.
Medan orkestern spelar går instrumenten sönder, bit och bit, och ju mer och oftare de spelas desto mer slitage. Eventuellt blir de ostämda, oharmoniska, och även om de fortfarande gör det de är till för att göra – ljuder – så faller den harmoniska helheten på att stämmorna glider allt mer isär.
Men även när instrumenten hålls i topptrim så förändras det viktigaste av allt – publiken. Och även den mest perfekt framförda symfoni faller platt när åhörarna egentligen vill höra någonting annat.
Ambitionen att behandla världen som en orkester stötte upprepade gånger på problem. Ett av de allra största var förstås att de tilltänkta orkesterdeltagarna oftare än inte var allt annat än villiga att delta, och att de på ett eller annat vis var tvungna att tvingas spela för att det skulle bli någon musik över huvud taget. Från 1986 till 2010 gick tendensen mot att de som inte ville bara en del av orkestern kunde spela sin egen musik på egen hand, men detta förändrades. Det låg i luften redan några år innan, men det var där och då det började stå klart att det inte var harmonin utan spelandet som var det viktiga. Notbladen och instrumenten var på plats, och allt fler spelade med utav fruktan från hotet om de hårdare tag som utlovades mot de som inte gjorde det.
Jag har än idag inte slutat slås av ironin att de hårdare tagen förespråkades med argument om ordning och harmoni, samtidigt som musiken som framfördes var av precis den postmodernt oordnade disharmoni modernisterna till varje pris ville undvika.
(Foto: Bokehprone)
Som ni anar så blev det bara värre efter det. De hårdare tagen blev hårdare i postmodernt (o)passande otakt med musiken, och efter hand började försöken att upprätthålla ordning skapa mer oordning än vad det postmoderna tillståndet lyckades med på egen maskin. Vanliga medborgare blev på mer eller mindre godtycklig basis inspärrade för brott de kanske eller kanske inte begått, eller för brott som alla begått någon gång i sitt liv och därmed var möjliga att spärra in för. Med resultatet att ingen kunde planera sin vardag utan att ta för givet att den skulle kunna ta slut när som helst.
Massövervakning av medborgarna blev ett instrument som brukades för att försöka upprätthålla ordning, och de tusen framgångsrika sätt som obönhörligen uppstod för att undvika denna skapade tillräckligt med oreda för alla inblandade för att skrämma en kaosteoretiker från vettet. Och i och med att ordning var någonting som staten var huvudman för så växte en halv generation upp utan den självreglerande princip som tillät dem att ha tillräckligt mycket självdisciplin för att kunna hålla effektiv ordning på sig själva.
Kampen mot hedningar, brottslingar och terrorister var den främsta anledningen till att det uppenbarade sig så många hedningar, brottslingar och terrorister. Och ju fler som uppenbarade sig, desto hårdare blev tagen.
Det som smärtar mig mest med att minnas detta är att jag ständigt måste påminna alla om att det inte var en kamp mellan gott och ont, utan i stället en kamp mellan en vacker tanke som löpt amok – och verkligheten. Det är en smärta och en sorg jag inte riktigt tror att jag någonsin kommer att kunna förmedla fullt ut. Särskilt som jag måste påminna mig själv.
Modernisterna ville inte ondska. Men de förväxlade kartan med terrängen, notbladet för musiken. De ville den bästa av alla världar, och det lyfte hjärtat att höra hur de diskuterade den ljusa framtid som skulle komma. Utopier i en värld där sådana sägs vara döda. De ville den bästa av alla världar, och det är traumatiskt tragiskt att inse att det var goda föresatser som beväpnade militärpolisen vid Medborgarplatsmassakern 2015.
De ville den bästa av alla världar, men det hjälpte inte när både orkester och publik bestod av döda själar.
De följde bara order.
Pendeln, ja. Den avstannade i mitten och började röra sig åt ett annat håll. Inte mot modernismens blinda övertro på sig själv eller mot postmodernismens frihetliga och oförlåtande ensamma ambivalens, utan mot någonting annat. Det har förstås – precis som vid tidigare vändningar – funnits förvarningar och föregångare, men det är nu det börjat ta fart ordentligt.
Jag har ingen aning om vad den rör sig mot. Det ligger lite i sakens natur. Men vad jag med säkerhet kan säga är att den rör sig mot någonting annat, någonting nytt. Och än mer att vändningen hade kommit senare om inte jag och resten av Piratpartiet hade varit konstanta irritationsmoment på vägen till lycka de senaste årtiondena. Därmed inte sagt att vi alltid var framgångsrika. Tvärtom. Men genom att konsekvent utgöra detta moment av dissonans – i med- såväl som motgång – lyckades vi ändå åstadkomma reell förändring.
Det finns en anledning till att jag väntade till denna mörka och stormiga natt för att berätta det här för dig. Inte bara för dramatikens skull, utan för att jag behövde tid för att formulera det hela. Och, förvisso, för att det råkade vara mörkt och stormigt just inatt. Du somnar alltid så fort när jag berättar godnattsagor för dig, och att de råkar vara sanna tycks inte sakta ner dig alls.
Jag ser fram emot när du lär dig gå. Och när du tappar dina första mjölktänder. Och allt annat du kommer att göra som jag inte kommer att kunna förutsäga.
Fortsätt sov nu, min dotter. När du blir gammal nog att förstå vad jag pratar om så kommer det att vara lika gammalt och dammigt som romarriket. När du blir gammal nog kommer du att spela dina egna melodier. Förhoppningsvis tillsammans med andra som älskar det lika mycket som du.
Jag ska i alla fall fortsätta göra mitt bästa för att se till att din framtid blir sådan.