Det är något som är konstigt med alla dessa opinionsmätningar. Alternativt så är det vi väljare som är konstiga.
I dagens Sifo i SvD så visar siffrorna att alliansen får egen majoritet då partierna gemensamt samlar 51,5% av väljarna. De rödgröna stannar på 43,9% och plötsligt så är gapet mellan de två regeringsalternativen riktigt stort, hela 7,6%-enheters försprång för alliansen.
Moderaterna är som synes det största partiet och även i den här mätningen så ligger SD under spärren. Jag tror inte heller att de senaste utspelen om ökad polisberedskap under Ramadan och Åkessons klantighet med att använda fem domar som underlag för ett påstående om våldtäktsmän bidrar till att höja dom.
Mp:s nedgång sägs bero på att man tappar väljare i framför allt Stockholm.
Socialdemokraterna har anledning att vara bekymrade, särskilt mot bakgrund av att en av de tyngsta orsakerna bland deras potentiella väljare för att ändå inte rösta på partiet är att man inte stöder Mona Sahlin och som alla förstår så lär inte S byta partiledare före valet.
Folkpartiet ökar en procentenhet och ligger nu i nivå med föregående valresultat. KD och centern harvar på liksom Vänsterpartiet.
För Piratpartiet ser det fortsatt trögt ut opinionsmässigt och det vill till en spurt som slår alla med häpnad om detta ska lyckas men 17,2% av väljarna i våra tre största städer är fortfarande osäkra och det är i dessa städer som valet vinns eller förloras.
Det som är märkligt, som jag ser det, är två saker. Den första är den generellt sett enormt stora förändring som den svenska väljarkåren genomgått under senare år. När jag var något yngre, på sjuttio- och åttiotalen så var siffrorna som gjutna i betong om man jämför med hur det ser ut idag.
Även på nittiotalet så var förändringarna i opinionen förhållandevis små men nu på 2000-talet så har vi fått ett helt nytt politiskt landskap med väljare som alls inte uppvisar samma trofasthet mot sina respektive partier för ett antal år sedan. Orsakerna till detta vet jag inte vad dom är men med tanke på hur mycket fortare allt annat går i vårt nya informationssamhälle så är det väl naturligt att även sympatier och antipatier ändras snabbare.
Nyckelordet är nog just information. Den når oss snabbt och vi kan själva med ett par knapptryckningar kontrollera tillförlitligheten i det som sägs. I den gamla värld som jag växte upp i så fanns det statsägda televisionen i svart/vitt, Hyland och aktuellt plus tre radiokanaler fantasifullt namngivna som P1,P2 och P3. I P1 fanns Dagens Eko och där berättades Sanningen. De flesta familjer hade en tidningsprenumeration och många ett gammalt uppslagsverk som hette Nordisk Familjebok i 22 band. (dock ska sägas att tidningen var dubbelt så stor nästan som dagens tabloidformat)
Idag sitter jag vid datorn och kan om tre sekunder se eller höra en nyhetsutsändning från i stort sett var som helst på planeten. Jag har tillgång till ca. 11997 st fler radiostationer än vad jag hade som tonåring. De tidningar jag dagligen läser eller åtminstone skummar igenom är minst fem olika och min telefon piper om det händer något på Nya Zeeland.
Mina två gamla brevvänner har bytts ut mot flera tusen människor som läser vad jag skriver och jag har tillgång till stora delar av olika privatpersoners liv från hela världen. Vill jag prata med någon jag känner i USA så kan jag göra det obehindrat och gratis. När jag var barn så mätte man minuterna för vad som då hette rikssamtal för att telefonräkningen inte skulle bli för stor.
Tillbaka till huvudspåret. Rörligheten bland väljarna är nu så stor att inte ens erfarna opinionsanalytiker som Sören Holmberg längre tycks ha en aning om vad de pratar om. Det sas för ca. två år sedan att Alliansen aldrig skulle kunna ta igen det försprång som de rödgröna då hade. Fast då var de fortfarande tre olika partier utan gemensam politik som inte förklarat sig villiga att regera ihop på det tydliga sätt som gäller idag.
Så här såg Sifo ut i juni-08.
v 5,4 (+ 0,3), s 41,6 (- 2,0), mp 6,6 (+ 1,0), c 5,5 (- 1,0), fp 7,7 (+ 0,7), m 22,6 (+ 0,5), kd 4,4 (- 1,2), sd 4,2 (+ 0,8) och övriga 2,1 (+ 0.8). De rödgröna hade då 53,6% och alliansen 40,2%. Socialdemokraterna var alltså ensamma större än de fyra allianspartierna. En ledning på 13,4% har förbytts i ett underläge på 7,6% enheter. Svensken har blivit politiskt promiskuös efter att i många år varit politiskt trogen. Eller, eftersom detta ännu inte är siffrorna i val, vi har blivit politiskt flirtiga kanske man kan säga.
Här hade jag tänkt skriva om den andra märkligheten jag upplever men det får bli i ett eget inlägg imorgon för annars blir det här för långt. (igen.....)
Nunc aut nuncuam