• När jag blev skitfull förr tappade jag mitt lokalsinne helt och ofta ett klädesplagg på köpet, vet inte hur många gånger jag kommit hem efter en krogrunda utan strumpor eller skjorta.

• Min första bostad i Göteborg var hissen på våning 7 i Femmanhusets parkeringshus.

• Jag gillar inte myror, gillar verkligen inte myror....

• När jag hade det bäst ställt hade jag tillgångar på runt 450.000, när jag hade det sämst ställt hade jag skulder på runt halvmiljonen.

Bara han är saklig som GD på SCB

Jag ser i Aftonbladet att en man som skrivit några debattartiklar rörande pressens rapportering i migrationsfrågor nekats ett arbete på Statistiska Centralbyrån. Några sakliga tveksamheter om han skulle klara av den utlysta tjänsten fanns inte, utan motiveringen för att han i slutändan inte fick jobbet var, att SCB:s generaldirektör Stefan Lundgren ”inte hade något förtroende för mitt sätt att skriva”, citat ur artikeln.

Denna sammanblandning av person och yrkesroll är inte ny. Berufsverbot i irrelevanta sammanhang är numera legio i Sverige. Jag tänker till exempel på läraren i Landskrona vars långa och engagerade lärargärning i ett slag var noll och intet värd efter att några förflugna ord spelats in och överlämnats till närmaste politiske kommissarie i skepnad av en skrupellös journalist på Sveriges Radio.

Men att människor inte skulle vara kapabla att vara sakliga och utan mannamån i sina dagliga värv på grund av sina åsikter är mig veterligt inget som kunnat visas i verkligheten. Ännu viktigare – det är ett utslag av en auktoritär och deterministisk människosyn som är direkt motsatt allt vad liberalism, åsiktsfrihet och yttrandefrihet heter.

Den kåranda som blir följden av en sådan Berufsverbotspolitik är istället en grogrund för korruption och för en utbredd likgiltighet inför missförhållanden.

Vi måste värna yttrandefriheten. Och vi måste skapa bättre möjligheter för whistleblowers. (Till exempel inom Kriminalvården).

Vad Stefan Lundgren har för värdegrund struntar jag i. Men förmår han inte sakligt sköta sitt förordnande som generaldirektör för Statistiska Centralbyrån, utan låter sin värdegrund skina igenom,  bör regeringen återkalla detta i förtid.

Umeå Teknikresurs kan erbjuda hjälp med tekniken i t.ex. Umeå kommuns 1-miljon-kronors-glashus där de avstod från att köpa ytterligare utrustning för någon tusenlapp så att man inte behövde hyra in motsvarande utrustning för flera hundra-/tusenlappar per gång.

Som svar på ifall vi fortfarande kan hjälpa till svarade jag enligt följande. I min “Draft”-kö så ligger ett utkast till ett lite mer utförligt inlägg jag hade tänkt publicera gällande Spotify och att du som använder det förmodligen bryter mot avtalet samt riskerar 1 års fängelse samt ett par miljoner i böter bara för att tillhandahålla infrastrukturen till något som eventuellt kanske kan användas till brott – ifall användaren helt på egen hand väljer att utföra brott.

Och så förespråkar jag givetvis fri musik och dylikt istället för Spotify och dess upphovsrättsförslutna utbud.

On Fri, 21 Jan 2011 12:48:47 +0000, Marcus Weinehall <marcus.weinehall> wrote:
> Hej Mikael.
>
> Har läst igenom lite mail och kom till minnes om att ni var
> intresserade av att
> hjälpa värdarna i Glashuset med ljudutrustning? </marcus.weinehall>

Japp, det stämmer. Vi finns fortfarande till förfogande :)

Förövrigt har jag funderat en stund på om jag skulle orka kontakta någon av er ansvariga för Glashuset gällande rättigheter och så för den musik och dylikt som spelas via glashuset. Betalas det Stim-avgifter, alternativt vem ansvarar för det? (Glashuset eller den aktuella arrangören?)

Det är nämligen lite intressant att höra t.ex. Spotify-reklam och sedan veta att det är rent och skärt olagligt samt avtalsbrott att använda Spotify på sådant vis… Nu råkar det ju vara så att ingen bryr sig om upphovsrätt tydligen, men man kanske borde klargöra för folk att Spotify minsann inte alls tillåter en att spela musik för någon annan än den som registrerat kontot :)

Tydligen kan ju folk dömas till 1 års fängelse och ett par miljoner i böter för att tillhandahålla infrastrukturen (jämför: dator+högtalare) för att sprida upphovsrättsligt försluten musik illegalt. :D

Dock finns det givetvis en sjujädra massa fritt licensierad musik som inte vidrör det stora maffianätverket Stim… fast inte på Spotify.)

–
Mikael Nordfeldth

http://blog.mmn-o.se/

mmn@hethane.se
070-5657637

Mmmm, jag är bitter. Varför bryr sig folk inte om upphovsrätt? Hade folk gjort det skulle vi inte ha skivbolag idag. Då hade man förstått att det ÄR olagligt som det ser ut idag – med risk för fängelsestraff och miljonböter – att sprida musik. Vilket är helt jättegalet och fel. Vilket förordar en kulturrevolution där det föregångna raseras och det nya byggs upp. Bort med oligopolet – fram med diversiteten!

Nej, det handlar inte om tveksamt bokförda spritfester. Det handlar om hur man bäst tar tillvara medlemmars intresse, hur de kan bli intresserade av att sätta sig in i och rösta på frågor på t.ex. ett årsmöte och hur man kan skapa system för att minimera olika nackdelar och maximera fördelarna.

Men först lite funderingar runt vad vi vill uppnå. Idealet är om 100% av medlemmarna sätter sig in i och bildar sig en egen uppfattning om alla motioner och förslag som kan förekomma på t.ex. ett årsmöte. Nu lär det ju inte bli så, så vad ska man prioritera att sträva efter? Är det att så många som möjligt deltar, oavsett hur noga (eller inte) de satt sig in i sakfrågorna? Ja, kanske det. Man kan ju ändå inte diktera att bara den som vet en viss mängd om en sakfråga får rösta i den, samtidigt som beslutens legitimitet ökar ju fler som röstar och det finns en möjlighet att de flesta alternativ är "tillräckligt bra" bara de genomförs på bra sätt (och den chansen ökar om de upplevs som mer legitima). Man vill alltså göra det så enkelt och lockande som möjligt att delta och rösta, det är ett mål. Sedan vill man ju också att de som röstar ska sätta sig in i frågorna, läsa och delta i diskussionerna innan voteringarna, argumentera för sina ståndpunkter och aktivt engagera sig i besluten. Kan man underlätta det, utan att försvåra deltagandet? Ja, det borde gå. Man får bara akta sig för att försöka tvinga folk till deltagande, det kan upplevas som jobbigt och ett hinder för att rösta om man t.ex. måste följa en länk till en lång diskussion innan man får rösta på en motion. Det bör alltså framgå redan vid själva voteringen vad saken gäller, på ett sådant sätt att man kan ta ett hyfsat informerat beslut redan på grundval av den informationen, men ha tillgång till en djupare argumentation om man vill. Valfrihet är viktigt.

Ombudsmodellen, då? Den är framarbetad under lång tid och verkar fungera bra. Jo, men den har ett par problem som har att göra med varför den behövdes till att börja med: Om man ska nå till beslut i en fråga som påverkar ett stort antal människor utspridda över ett stort område så är det praktiskt ogörligt att samla alla på en plats och diskutera. Det man gjorde var då att varje region väljer en representant som utses tala för majoriteten i den regionen och sedan får dessa ombud diskutera ihop sig utifrån de uppdrag de har med sig "hemifrån". Grejen här är att lösningen på problemet har även med sig en nackdel: En viss mängd av medlemmarna i varje region representeras av ett ombud som de inte har valt och ombudet driver frågor och åsikter som dessa medlemmar inte ställer upp på. I värsta fall, beroende på hur ombudens regionsindelning och röstmakt ser ut kan faktiskt över hälften av medlemmarnas röster försvinna i hanteringen på det här sättet. Men, det här har kunnat accepteras därför att det inte funnits några andra praktiskt genomförbara lösningar på grundproblemet.

Med modern teknik kan det här lösas. Man kan dessutom få de övriga fördelarna med ett ombudssystem (att ombuden kan antas sätta sig in i frågorna mer än gemene man och bygga ett förtroende bland medlemmarna) utan nackdelen med att alla i en region måste representeras av samma ombud. Om alla medlemmar själva kan få bli ombud, sätta sig in i frågor som intresserar dem eller som de har befintlig kunskap om och argumentera för dessa frågor. Om alla medlemmar själva kan välja om de vill lita på ett visst ombud i en viss fråga, kunna byta ombud i olika frågor och även välja att rösta efter eget huvud. Om man kan göra det, skulle inte det vara ett rätt stort steg framåt för föreningsdemokratin?

Vi kan ta exemplet med en motion till ett årsmöte i en förening. Kalle vill att föreningen ska byta namn från "Svenska småbils- och rusdrycksförbundet" till "Blådårarna UPA" och motionerar om det till årsmötet. Han argumenterar för bytet på föreningens forum och får förstås mothugg av dels Arne som vill behålla det gamla fina anrika namnet och Gudrun som i och för sig håller med om att ett byte vore på sin plats, men föredrar "Hembrännare och Fortkörare" för att appelera till kärnverksamheterna i föreningen. Styrelsen vill behålla namnet. På årsmötet, som hålls i föreningens forum på Internet går man till votering och där finner medlemmarna följande valmöjligheter:

Motion 42 - Namnbyte
Jag vill att föreningen
A. byter namn till "Blådårarna UPA" (Kalles förslag (länk till argumenten))
B. byter namn till "Hembrännare och Fortkörare" (Gudruns förslag (länk till argumenten))
C. behåller namnet "Svenska småbils- och rusdrycksförbundet" (Arnes förslag, rekommenderas av styrelsen (länk till argumenten))
(länk till diskussionen)

Här får alltså medlemmen som ska rösta dels en möjlighet att rakt av ta ett beslut och rösta i sakfrågan. Medlemmen kan även välja att läsa på om diskussionen och argumenten för och emot innan hon gör sitt val enligt ovan. Det kan tänkas att hon vid en första anblick ville låta allt vara som det varit, men efter att ha skummat argumenten funnit att Kalle faktiskt har en poäng när han vill byta, men ändå föredra Gudruns namnförslag. Medlemmen kan också välja att blint lita på Arne och styrelsen i frågan och aktivt välja att låta bli att sätta sig in i frågan mer än så. Det valet måste man också respektera, det är upp till den enskilde medlemmen att välja på vilken nivå denne vill engagera sig. Om man försöker styra så bara de engagerade får rösta slår man in på en mycket farlig väg - var ska gränsen dras nästa gång? Vem ska avgöra vilket engagemang som är "nog" för att man ska få rösta?

Alltså, modern teknik kan lösa nackdelarna med ombudsmodellen samtidigt som man bevarar fördelarna och ökar valfriheten för de enskilda medlemmarna och kan ta tillvara allas åsikter så långt in i processen som möjligt. Win-win.

Jag skrev för ett år sedan om Subtila hot – fascism och despotism. Då jag nu kontrollerade den videon noterade jag att youtube-kontot var borttagen och videon alltså inte längre tillgänglig. Som tur var behöver man inte förlita sig på att en enskild kanal är tillgänglig.

Young people can not be trusted to form their own opinions. 07:00

Vad får man fram om man skulle jämföra de senaste tio årens förändringar (under Socialdemokratiskt och Moderatiskt styre) i Sverige med vad som beskrivs i kampanjfilmen?

• Är Respekten begränsad till olika grupper? Nej inte än, men däremot är bland annat ungdomar, sjuka och arbetslösa nästintill kallade för att vara kriminella och det innebär att respekten tas ifrån dem så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
• Är Makten begränsad till några få personer? Nej men Fredrik Reinfeldt tvingade i princip igenom ett lagändringsförslag som få förstod så vi har åtminstone närmat oss Despotism.
• Är Pengarna fördelad till några få grupper? Nej, men löneklyftorna fortsätter att öka, utsatta grupper får gradvis mindre rörelsemöjlighet och antalet markägare minskas så vi riskerar att närma oss en situation som kan skapa Despotism.
• Är några Informationskanaler kontrollerad av några få personer? Nej, men det förs en debatt för att få exempelvis Internet kontrollerat/censurerat som kan innebära att vissa mediakanaler också blir kontrollerade och ökande möjlighet för Despotism.

Lite politikerförakt kanske faktiskt är sunt under rådande omständigheter.

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: likabehandling, övervakning, politik

MacWorld skriver att Apple använder en annan sorts skruvar än man vanligtvis  hittar i likartade produkter.

Det är Pentalobe som Apple använder till iPhone 4.

Det har kommit ett ”iPhone 4 Liberation Kit”.

Paketet innehåller en modifierad mejsel för att få bort de ”proprietära” skruvarna samt en vanlig skruvmejsel och två ersättningsskruvar. Prislappen (inklusive frakt till Sverige) ligger på 14,23 dollar, alltså strax under hundralappen.

Apple gör som andra företag som lever på ”intellektuell egendom” försvårar för betalande kunder.

Pingat på Piratpartiet Live.

Helgen den 4-6 februari kommer jag befinna mig i Uppsala för att diskutera idépolitik och närliggande lokalpolitiska ämnen med ett antal engagerade pirater. Då är det nämligen den första förhoppnings årligt återkommande Lokal- och Landstingsdagarna i Uppsala (LOKU).

Det är en möjlighet att träffas, lyssna, diskutera och framförallt påverka hur vår politik ska se ut framöver. Jag rekommenderar alla i Västmanland att om möjligt ta sig till Uppsala, eftersom vi redan har diskuterat liknande diskussionssträffar. Anmälan görs på http://tinyurl.com/kochldagarna.

Bloggar etiketter: ideologi, Piratpartiet, Piratpartiet Västmanland, politik

Jag är lur på det här med revolutioner, internet, diplomater och politiska påtryckningar.

Kanske inte på samma sätt som Rasmus Fleischer, men klart lur. Mao Tsetung, vars verksamhet i övrigt kanske inte var så lyckad, beskrev att:

Politisk makt växer ur gevärspipan.

Vi lever i nya tider. Makten idag växer nog mer ur den ekonomiska påtryckningsdiplomatin.

Tre dagar innan Ben Alis förvånande tal till nationen, och följande avhopp, hade en stor grupp EU-diplomater förhandlat med Tunisiens utrikesminister (påståendets källa verkar vara borttaget :-/ ). EU köper 80% av Tunisiens exporter. 73% av Tunisiens exporter kommer från EU. Vi äger dem, på samma sätt som Kina äger USA.

Jag hittade en bloggpost om Algeriet på GlobalVoices som förklarar läget i Algeriet som en kamp inte bara mot den sittande regeringen, utan också mellan de oppositionella grupperna. En självmordsbränd algerier kan i ett sådant land vara en stark signal till omvärlden, men möjligheterna att få en fri regim till följd av dådet blir mycket lägre. Om inte EU utövar handelspåtryckningar förstås. Men vi har förstås inte särskilt täta (ungefär hälften av import/export) ekonomiska band med regimen. Vi låter inte bara bli att bry oss – vi har mindre makt också!!

Minst 12 saharauier blev utvisade från Spanien idag. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara som då blev en självständig nation. Ockupationen förklarades av FN som olaglig. Hur många gånger har du köpt marockanska apelsiner i år? Eller en produkt med fosfat? Jag menar inte absolut inte att man ska bojkotta marockanska produkter, utan snarare att EU faktiskt har en diplomatisk möjlighet att påverka situationen i Marocko. Vi äger lite mer än hälften (60%) av deras export- och importverksamhet så vi har förstås möjlighet att utöva påtryckningar om vi [läs: Frankrike] vill.

Flera människor(?) har protesterat mot den egyptiska regimen genom att självmordsbränna sig. Egypten har Suez-kanalen.

Det är inte av en slump som vi skickar näringsriktiga kex till Gazaremsan istället för att utveckla deras industri till den största, miljövänliga elektronikåtervinningscentralen nära EU. Israel producerar större delen av våra vegoburgare.

Frankrike ville inte stödja regimen i Tunisien av en slump. Det är inte så att franska diplomater har suttit sig ned och fått rödsmala, vertikala ögon av Sauron-ondska. Det här är typ, frihandelspolitik. Och frihandelsekonomi.

Och så piratpolitiken: sätt det här i relation till ACTA. Go figure.

Patent på läkemedel är ett otyg för det gör det svårt för människor i tredje världen att få adekvat sjukvård till en överkomligt pris. I stället får de inga eller sämre mediciner för de har sällan råd med de nyaste dyra patenterade läkemedel.

Genom patent på läkemedel så kan tillverkarna av läkemedel sätta ett pris på läkemedel som maximerar deras vinst och inte ett pris som maximerar antalet friska människor. I stället för att läkemedel tas fram för att göra människor friska så är idag fokus helt och hållet på att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jag önskar att statens policy vore att maximera antalet friska människor i stället för att maximera företagens vinster. Statens ansvar bör vara att se till att alla sjuka kan få bra vård så att de inte dör i förtid. Det kräver att vi i västvärlden ändrar vår lagstiftning och inför andra incitamentsverktyg än patent för att uppmuntra forskningen att ta fram billiga och effektiva läkemedel.

Idag är Indien det lands som tredje världen kan sätta sin tillit. För i Indien tillverkas generika för många läkemedel och till överkomliga priser sprids dessa till tredje världen befolkning. Nu försöker EU får med Indien i ett handelsavtal som skulle stoppa Indien att kunna fortsätta denna verksamhet och därmed så hotas hela tredje världens försörjning av generiska läkemedel.

Vi i västvärlden kan inte hålla på och suga ut människor i tredje världen för att de skall få vara friska och få samma vård som oss. Piratpartiet vill därför avskaffa patent på läkemedel så alla på jorden kan få en bra vård.

Nätaktivister är de nya demokratikämparna, anser Gunilla Carlsson (M), biståndsminister:

Sverige har nu möjlighet att förse försvarare av mänskliga rättigheter i repressiva stater med verktyg för säker kommunikation så att de kan nå ut till en internationell allmänhet …

Vad menas då med ”säker kommunikation”? Kommunikation som staten i ett land inte kan avlyssna med motsvarigheten till FRA eller liknande?

Faran är uppenbar: att personer i vårt eget land kommer över verktygen för säker kommunikation. För om verktygen verkligen är säkra så måste de ju vara säkra mot statens och andra organisationers möjligheter till övervakning.

Demokrativerktygen riskerar med andra ord att spridas till demokratiska länder. Vi ska inte ha demokrativerktyg i Sverige! Gunilla Carlsson har denna gång tyvärr gjort en allvarlig tankevurpa.

Klaus-Dieter Fliik

When discussing copyright, things are not as simple as strengthening or weakening copyright, unless you also specify for whom.

There are three parties involved in copyright. It is quite possible to share 98% of the problem description, like the Pirate Party does with the Association of Reporters (journalistförbundet), and yet arrive at vastly different conclusions: “weaken copyright” and “strengthen copyright”, respectively. How is this possible?

The reason is that there are three parties involved in copyright, and the relevant outcome is their relative strengths to each other. The Pirate Party wants to weaken copyright for publishers, whereas the Association of Reporters wants to strengthen copyright for writers. Both paths of action would make writers stronger in their relation to publishers.

Let’s start at the beginning:

When copyright was conceived in 1557, it was a censorship mechanism, pure and simple. Parliament let it expire in 1695, and was set under heavy lobbying to reinstate it. Not by writers, but by publishers.

This is one of copyright’s best kept lies: it was never for authors in the first place, but for the printers, publishers and distributors. The printers gathered their families on the stairs of British Parliament and basically begged for the monopoly to be reinstated, which it was in 1709.

An important point here is that nobody claimed that people wouldn’t write books without copyright. The argument was that no distributor would print books without copyright. That’s an immense difference, and it shows how copyright was created specifically for printers and distributors. In the words of Karl Fogel, this is the smoking gun of problems with copyright legislation — it is copyright in its unspun form.

Fast forward 100 years, and the balance of power between publishers and writers had become terribly lopsided. Enter Victor Hugo, who — through some fancy footwork — introduces writers’ rights into the continental copyright to balance publishers’ rights, especially in the droits morals, the noncommercial non-transferable rights.

The third party in copyright is the public, whose right of ownership is limited by the monopoly powers mostly held by the publishers.

So in order to discuss copyright in a meaningful context, it becomes important to discuss whose rights are important or problematic:

• The clearinghouses, particularly publishers. These are the ones who lobbied for 1709-style copyright in the first place, and are now reduced to bit shufflers and keeping imaginary value on the books. This bullet point also includes collecting societies, who benefit greatly from being able to tax the public for any use of work even from non-identitified or non-affiliated artists.
• The artists and creators, who are constantly trying to get their rights against (and money from) the publishers and clearinghouses. Copyright was never made for them, but they have been given some legislative breadcrumbs lately to balance the immense power of the publishers and clearinghouses.
• The public, whose access to culture and knowledge is limited by the copyright legislation, and whose rights of ownership are limited by the monopoly. The public is also the only legitimate stakeholder in this legislation. More on that in a later post.

Among these three parties, the clearinghouses have been given all the cards, and yet, they are the least important for culture. The argument that nobody would print books without copyright should have no bearing on today’s legislation, as nothing needs to be printed for culture and knowledge to be disseminated today.

It is not unreasonable in the slightest to work politically for the clearinghouses’ rights to be weakened in relation to those of the artist. This is a view we share with everybody but the copyright industry, and this is why we are in agreement with the Association of Reporters (and others) on everything but the conclusion of the specific legislative wording that needs to change.

I’ve noticed a particularly idiotic post on the site of the man who is now going to represent me as a Pirate Evangelist in Europe and the world at large.

Well. Here. Rick Falkvinge becomes a lot easier to work with when you don’t work with him at all.

He is sometimes easy when he likes you and you want cash.

I admit to having abused this expression of bad leadership once when I thought representation of the party at WIPO was very important. I was given about €700 without any formal approval by the board. From a budget with €50000 in a year. That is slightly more than 1% of the budget.

Before Almedalen, three cameras that cost €150 euros each were bought. This is €450, again, around 1% of the total budget with no prior approval.

In the election €9000 were spent on candidate parties in a much criticized decision. I agree that it is fun to party, but quite frankly, as a non-candidate I would have liked if money that could have went into political campaigns before the elections (and 1/5 of it none-the-less!!) were not spent on people being encouraged to drink alcohol purchased by the party. They didn’t even get a DJ, and the parties were closed to the general public. This is not a good way of getting votes, which perhaps also shows in the end result.

I see a party board, and any board in an organisation, as a very important thing once the organisation starts having money. Money is a source of conflict. Money is a source of dissent. Money needs to be handled in a careful way which I perceive not to have happened ever. Rick has once incurred costs on my local constituency (Skåne) totalling 1/3 of our total annual budget, or, 1/5 of our total budget for the event (see, we got money from the youth organisation Ung pirat for holding the event). He did not remember signing up to the event. 1.5 years later our party secretary (hired half-time at the time) discovered a bill of €200 for this event that had not been paid. The party secretary is no longer hired now, because keeping track of bills and other things is not valuable to this organisation.

I am very, very annoyed by this. It is completely agonizing when you, one week before an event, get told that you have €200 extra costs in a budget of €1000 which was difficult to hold in the first place (actually, because we were given only €200 by our constituency for holding an event, it was 100% of money used by the party – we had already used it up for printing folders – and the rest of it could not have been used to pay for costs incurred by the party since they’d been given to us from a different organisation, even if, granted, I was on the national board of that organisation. We took a board decision after having motivated our costs and made a project plan). Otherwise we could have planned around this event and, say, given up our regular visitor’s information stand which was not terrible well visited but did expose our organisation and its existence to many people who didn’t know us (but were autonomous activists and therefore probably didn’t care).

I am pained by this. Like. Money is a source of conflict. If it takes you five years to not realize that, you really should start thinking about it and consider whether people may be annoyed by other people using what is essentially the money of an organisation they consider theirs and to be a part of. Gosh.

I remembered that he once hired a person to go with him on a national tour. This was a very attractive girl who’d joined the party about 2 weeks before going on the tour. Because this was a quite large cost for the organisation it caused a lot of people to be upset, but I agree that the situation, after emergency board meetings and several angry emails to Rick that apparently have destroyed his creativity, was resolved well with Anna Troberg following Rick on the tour as well. Troberg was not Rick’s choice, and to my knowledge her much desired presence on that tour was not his idea.

Uhm. About the child pornography thing: much more weird is that there is a board decision on Rick not hitting on girls because he is making girls uncomfortable to the point of them leaving the party (this happened to a friend of mine). For some reason, this has never happened to me, but I am told it might be because I’m a) scary or b) has never met him drunk.

Kassettersättningen är, av någon anledning, en av medlemsländernas populäraste lösningar på vad som upplevs som annars illegitim privatkopiering. När vi hävdar att privatkopieringen ska accepteras på internet, likt med kassetter, är vi alltså egentligen ute och suddar eftersom privatkopieringen aldrig accepterats som fritt fenomen (till skillnad från vad mitt politiska parti under flera år gärna påpekat).

I vissa franska grupper ses kassettersättning på internet som en gångbar lösning på fildelningsproblemet. Min tes är att länder med stora problem med repressiv lagstiftning automatiskt får ett större stöd för avgifter. Jag följer med spänning situationen på Irland där politiker med väljarkonfliktsrädsla föreslagit, och fått(!), en lösning mellan internetoperatören Eircom och de Fyra Stora skivbolagen. Återstår att se om Eircoms three-strikes-modell kommer skapa stor upprördhet eller ny sätt att säga upp kontraktet för vad som ändå uppfattas som usel service.

I Spanien är motståndet mot kassettersättning av alla möjlig slag väldigt stort. De har redan från början väldigt hög kassettersättning som trillar rakt in i SGAE:s (STIM-variant, men ursinnigt hatad (Sonneillon style)) fickor. Men Spanien har också några av Europas internetvänliga domstolar där internet och dess användare ständigt anses vara aktörer i en kulturspridande, samhällsnyttig verksamhet. Förra hösten fastslog en generaladvokat vid Europadomstolen att kassettersättning inte rimligtvis kunde utkrävas på material som användes av privata företag eller offentliga institutioner, eftersom dessa i egenskap av institutioner inte kunde genomföra privatkopiering. Detta resonemang har nu bekräftats av europeiska domstolen(!!). Bra för företag, men privatkopieringsersättningarnas legitimitet har nu istället ökat.

I Sverige finns ett stort motstånd mot avstängningspolicys (sen typ alltid) och ersättningsbeläggning av internetuppkopplingar. Kommersiellt kan det ha att göra med att varje operatörer måst förhålla sig många andra operatörer och därför finns en stark, inkluderande inställning till vad som ska utgöra en internetuppkoppling och dess avgifter. Kulturellt har det snarare mycket att göra med intressegruppen som utgjorde Piratbyrån och deras inställning till kultur och kulturpolitik.

Jag har en ambivalent inställning till detta. Jag har aldrig undersökt kassettersättningen närmare men litar på copyriot.se:s irritation över att fördelningsprocesserna är slutna. Jag anser som jag anser i fallet Brasilien Brasilien om att vilken som helst fond som skapas av medborgare i syfte att hjälpa vissa människor få jobb för att ugöra en tjänst åt medborgare (vilket ju kulturen blir om tanken är en syssla som ska utföras åt betalande mottagare, ungefär som helpdesk eller Giftcentralen, innan privatiseringen också Apotekets dygnet-run-hotline – tråkigt för er, kulturvurmare) måste ha lönetak som kanske skulle kunna förhandlas fram i fack-format med konsumentorganisationer, konsumentombudsmannen och artisternas fackförening/anställare. Genomsnittlig ingångslön för okvalificerade yrken i Sverige lär ligga på 15000 i månaden eller så och löneutveckling är i stort sett obefintlig (att kulturarbetare skulle tycka att en liknande utveckling i deras bransch är orättvis ger jag inte så mycket för). Å andra sidan skulle Konsthögskolans slutexaminerade studenter (3 års utbildning? 5?) förmodligen gynnas. Symfoniorkestrarnas musiker. De flesta kulturyrken där mängden ingående pengar är ganska liten(?).

Men jodå, inte ens i socialdemokratiska Sverige lyckas en vetting fondmodell verkställas i kulturstöd. Jag drar mig till minnes programmet Pop och politik som jag och far såg på Kunskapskanalen över julledigheten. Där berättades om hur musikernas intresseorganisation beklagade sig högljutt över att discomusiken dödade live-spelare. En ledsen gitarrist i hängslen tittade moloket in i kameran och berättade att ingen på diskotek kan dansa. Sedan hasade han sig in i en loge som såg mycket tom och grå ut.