photo © 2008 Pedro Layant | more info (via: Wylio)Det finns en del uttryck som får mig att rysa av obehag. Delvis för att de är korkade och felaktiga, men mer för att sättet de används visar att användarna verkligen tror att det är allt som behöver sägas. Ett av dem är naturligtvis det slitna “den som har rent mjöl i påsen har inget att dölja”, vilket förvisso slaktats om och om igen. Men även om det är ogiltigt så säger det något om inställning och syn på tingens ordning hos den som använder frasen.

Det finns ett annat sådant uttryck också som är minst lika obehagligt, nämligen “ingen rök utan eld”. Vanligtvis intelligenta människor slänger sig på fullaste allvar med sådana termer. Razzian mot palestinierna i Göteborg är ett exempel på när folk började slänga sig med “ingen rök utan eld”. De måste ju ha gjort någonting, annars skulle ju razzian aldrig ha ägt rum. För mig blir det ett vittnesmål om hur grunt oskuldspresumptionen sitter hos folk. Ha gärna det i bakhuvudet nästa gång ni hör någon säga “ingen rök utan eld”.

Nu må det väl vara hänt att en och annan helt vanlig medborgare resonerar så. Allvarligare är det om många gör det, och jag tycker mig se tendenser att vi går åt det hållet. Ju mer övervakade vi blir, desto säkrare kommer vi också att bli på att Storebror har torrt på fötterna när han ingriper. För han ser ju allt och kan därför inte ha fel. Och staten är ju alltid god. Riktigt allvarligt blir det emellertid när rättsväsendet självt börjar resonera enligt “ingen rök utan eld”.

En av få fördelar med insomnia är att man kan råka se en del intressanta dokumentärer som göms undan på småtimmarna. Som till exempel Taking Liberties (underbart dubbeltydig titel förresten) om hur Storbritannien successivt monterade ner sina medborgarrätter under Tony Blairs styre. Principer som går att spåra tillbaka till Magna Charta som skrevs under 1215. En av dessa medborgarrättsliga skydd är förbudet mot godtycklig fängsling; habeas corpus.

Habeas corpus har vid två tidigare tillfällen i modern tid undantagits. Första gången under andra världskriget Storbritannien, ställt inför det mycket konkreta hotet om en tysk invasion, kände sig tvunget att införa ett undantag så gjorde det möjligt att internera misstänkta fascister. Winston Churchill var ännu inte premiärminister när defense regulation 18b infördes, men det var under hans styre den användes. Churchill själv avskydde denna inskränkning i medborgarrätten och kallade den “högst motbjudande” och “grunden till all totalitärism”.

Det andra undantaget användes i Nordirland i ett försök att bekämpa IRA. Resultatet blev det omvända. Folk blev förbannade över den överhängande risken att bli inspärrad utan vare sig anklagelse eller möjlighet att försvara sig inför en domstol och IRA:s rekryteringsbas växte istället för att krympa. Ett fiasko med andra ord.

Efter 9/11 var det så dags igen och den här gången är Habeas corpus avskaffat snarare än undantaget. I Taking Liberties får vi träffa Mouloud Sihali, en algerier som av allt att döma gjort sig skyldig till det oerhörda brottet att vara algerier. Den femte januari 2003 arresterades han och flera andra i en av många antiterrorismräder i England. Den sjätte januari gick ett pressmeddelande ut från Scotland Yard att man påträffat det dödliga giftet ricin i lägenheten. Den sjunde januari börjar tekniker undersöka beslagtagen utrustning. Det finns inget ricin. Tony Blair går dock ut offentligt och hyllar tillslagen eftersom de ju visat vilka enorma hot man står inför. USA:s utrikesminister Colin Powell går ett steg längre när han inför FN den femte februari motiverar en förestående invasion av Irak genom att försöka koppla samman Irak med Al Qaida och det icke-existerande ricinet i Tottenham. Dagen därpå backar Tony Blair lydigt upp uttalandet.

Den 13:e september 2004 inleds så äntligen rättegången mot Mouloud Sihali och hans “medkonspiratörer”. Man kan ju undra varför. Det gjorde även juryn som enligt jurymedlemmar hela tiden väntade på att åklagaren skulle lägga fram någon form av bevisning. Så skedde aldrig och den åttonde april 2005 frikänns samtliga. Så långt kan man åtminstone låtsas att rättsväsendet fungerade, även om flera män suttit felaktigt frihetsberövade i över två år.

Men två månader senare slår polisen till hemma hos Mouloud Sihali. Visserligen först efter att, enligt vittnesmål, ha raidat fel lägenhet vilket borde ha erbjudit Sihali en chans att fly om han hade haft anledning till det. Den här gången är anklagelsen vagt “hot mot rikets säkerhet” och den enda motivering Mouloud Sihali har fått är, håll i er nu, det faktum att han tidigare var misstänkt för att ha tillverkat ricin i en lägenhet i Tottenham! Att han befunnits oskydlig i en rättegång och det inte helt oviktiga faktum att det inte fanns något ricin verkar inte spela någon roll. Ingen rök utan eld.

Filmen Taking Liberties släpptes 2007 och då satt Mouloud Sihali i husarrest i väntan på att deporteras. Utan domstol och utan en konkret brottsanklagelse att försvara sig mot blev han fotbojad och en domare ritade en cirkel på en karta och beslutade att Sihali inte får röra sig utanför den. Han har utegångsförbud åtta av dygnets tjugofyra timmar och han nekas tillgång till Internet. Han kan visserligen välja att återvända till Algeriet, det land han en gång flytt ifrån, men man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det inte är ett bättre alternativ.

Historien har emellertid ett lyckligt slut eftersom Special Immigration Appeals Commission (SIAC) äntligen hävde beslutet om Sahilis avvisning och därmed också husarresten. Efter över fyra år av diffusa anklagelser, hemliga “bevis” och beslut bakom lyckta dörrar är Mouloud Sahali äntligen fri. Bland de som gladdes åt beslutet var flera av de jurymedlemmar som en gång frikänt honom i den så kallade Ricinrättegången.

Men det lämnar en fadd eftersmak, gör det inte det? Mouloud Sihali kommer aldrig att återfå de år han berövats. Sannolikt återfår han aldrig något större förtroende för den brittiska demokratin heller. Så här bekämpar man inte statens fiender. Det är så här man skapar sig fiender!

Mouloud Sahali är på många sätt offer för omständigheterna. Han var bekant med fel människor. Uppgifterna till det brittiska underrättelseväsendet som satte Sahali på kartan till att börja med kom från den algeriska underrättelsetjänsten – alltså densamma som Sahali en gång flytt från. Man kan tycka att det borde ringa en och annan klocka där, men Algeriet är numera en allierad i det heliga kriget mot terrorismen. Och det fanns i allra högsta grad en politisk vilja att hitta hot mot den brittiska befolkningen – verkliga eller inbillade – för att få opinionen med sig. Sahili blev en bricka i ett storpolitiskt spel.

Mouloud Sahali hade otur. Men det är bland annat därför det finns principer man inte tummar på. För att otur inte ska räcka för att förstöra en människas liv.

Today is a great day for Mouloud Sihali, his supporters and for justice. As a jury, we sat through an incredibly lengthy and expensive trial, assessed all the evidence and came back with a verdict of not guilty on all the charges levelled against Mouloud Sihali. After the trial, several of the jury were shocked when the government proposed the deportation of all the cleared defendants in the Ricin Trial back to Algeria, to face an unknown and potentially dangerous fate. However, we were absolutely appalled when Mouloud Sihali was re-arrested and thrown into jail, without any charges proffered against him. His treatment since his release from jail has angered and dismayed us; under a strict bail regime he has been robbed of his freedom, treated unfairly and held under draconian conditions that shame us as a nation. Only his immense inner strength, the support of his friends and, ultimately, the belief in his innocence has seen Mouloud through dark days of what amounts to psychological torture.

Although we do not approve of the SIAC system, with its shadowy policy of closed court sessions and secret evidence, which the defendant and even his lawyers are not allowed to see, we are grateful that Justice Mitting and his colleagues have reached a sensible conclusion. Mouloud Sihali is judged not to be a threat to national security; something that we jurors have always firmly believed.

We hope now that Mouloud Sihali can be left to live his life in peace and at last has the freedom to make a choice as to what he does with his future, without the damning label of “terrorist” or “threat to national security” hung around his neck.

- Pressmeddelande från tre av de jurymedlemmar som friade Mouloud Sihali i Ricinrättegången

Andra bloggar om: taking liberties, frihet, principer, ingen rök utan eld, mouloud sihali, terrorism, storbritannien, tony blair, magna charta, habeas corpus, intressant?

Innehåll:

Kort ord från vDL
Ny Valkretsledare
AFK-möte Norrbotten
Piratfika Luleå

Kort ord från vDL

Hej kära pirater!

Vi har nu lagt 2010 till handlingarna och blickar fram på 2011, få har väl undgått att se att vi har en ny partiledare i form av Anna Troberg.

Detta om något får väl markera en nystart för Piratpartiet.

Min tanke inför 2011 är att vi ska bygga oss närmare varandra, idag finns det luckor i organisationer, kommuner utan ledare o.s.v. Mitt mål är att när detta året är över ska alla kommuner i Norrbotten ha en kommunledare med vice. En kommunledare som känner att han/hon har bra stöd från omkringliggande kommuner och från valkrets- och distriktsledningen.

Jag vill att den skara ledare som nu finns och som börjar känna varandra bra, ska bli större och ännu mera sammansvetsad.

Hur vi tar oss dit? Well, det är en lång resa. Steg ett kan vara för dig som vill engagera dig att skaffa en irc-klient och ansluta till irc.piratpartiet.se samt kanalen #piratpartiet.bd. Kan du inte irc? Hör av dig till din närmaste ledare eller till mig.

Vi ses!

/Humlan

Ny Valkretsledare

Nathalie bett att få lämna posten som Valkretsledare för norrbotten, hon blir kvar som vice VL. Hon har gjort ett bra jobb och det är tråkigt att hon inte längre känner att hon har tid och ork att vara drivande. Men vi får ha kvar henne i den lokala ledningen, så helt slipper ni inte henne.

Tack Nathalie för allt du gjort under denna tiden!

Tills dess vi kan ha val till ny valkretsledare så tillsätter jag Jonas Sandberg, Älvsbyn som tf Valkretsledare för Norrbotten. Jonas är nog känd för de flesta vid det här laget. Han och hans Älvsbypirater gjorde bästa resultat i landet i kommunvalet i höst, starkt jobbat även om det inte räckte till mandat.

Välkommen och lycka till Jonas!

AFK-möte Norrbotten

Även i år kommer det hållas ett AFK-möte i Norrbotten, med val till posten som valkretsledare. Smådetaljer som var och när är ännu inte spikade, men det kommer inte bli fören tidigast i slutet på mars och senast innan skolorna slutar.

Vi vann som bekant också aktivismtävlingen inför valet och hoppas på att få fint pris levererat tills AFK-mötet i år också.

Mera detaljer kommer från Jonas allt eftersom allt blir klart.

Piratfika Luleå

David låter meddela att årets första piratfika i Luleå kommer att äga rum nu på söndag den 23:e. Vi kommer vara på Smedjan, BO’s nedre plan från kl 14.

Alla välkomna!

Yarr!

Fredrik Holmbom
Vice Distriktsledare Norra Distriktet
070-574 85 50

Förra veckan gjorde jag långa intervjuer med SvD och Dagens Arena om två skilda saker; Wikileaks och operatörsansvar. De hänger båda ihop, fast på ett lite långsökt sätt.

Vi börjar med Dagens Arena, som är en del i en längre artikelserie som tar avstamp i #cablegate-materialet som släpptes av Wikileaks. Del ett finns här.

Bakgrunden är telegram 09STOCKHOLM141 som berättar för oss hur vi står inför stundande påtryckningar mot internetoperatörerna om så kallad “ISP liability”, eller operatörsansvar.

Till skillnad från Piratpartiet bryr jag mig inte om formen utan om innehållet. Om man tycker att det är en skandal att Sverige låter sig påverkas av andra stater får man gärna göra det, men för att hitta den mycket aktuella striden under 2011 måste man se det som ett strategiskt dokument.

#09STOCKHOLM141 måste tolkas som en karta över planerade påtryckningar, som en slags handlingsplan. Den tydligaste operationella enheten för att utföra planen om att förändra internets infrastruktur är Netopia.

Det hela hakar i en större trend i Europa om att upphovsrättslobbyn blandar sig i våra nät. I Frankrike manifesteras det som en statlig myndighet med namnet HADOPI. I Storbritannien outsourcar man istället till internetoperatörerna att filtrera nätet (vilket alltid innebär att man först övervakar det). I Tyskland har IPRED-lagen blivit en egen industri där till exempel filmen Antichrist drar in mer pengar i böter än på biobesök och DVD-försäljning tillsammans.

Mitt i allt detta måste internetoperatörerna arbeta gratis åt contentindustrin och göra det de hatar att göra: övervaka användarna.

Vad är då Netopias plan för att övertyga politikerna snabbt och säkert. Johan Axhamn:

– Om vi har en utveckling där allt mer av våra liv sker på internet, där allt fler företag förväntas agera på nätet enligt lagar och regler – då tycker jag att det är ganska osunt om den som drabbats av en överträdelse inte på något sätt kan utkräva ansvar eller få rättelse.

– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.

Ansvar är argumentet. Ansvar, ansvar, ANSVAR! Argumentet är vid närmare gransking ett fluffigt ickeargument. En annan Netopiaskribent (yes, guilt by association, skriver man tar man ansvar), Andreas Ekström, gillar också ansvar. Cecilia Malmström tycker vi ska ta ansvar för cyberbrotten som kostar over 9000 miljarder. Eller nåt. Bara vi tar ansvar, till varje pris. En närmare granskning av Amelia Andersdotter visar att Malmström inte alls tar ansvar.

Netopia tvekar inte en sekund att samarbeta med den Malmströmska näthetsen. Om det går att snabbt associera det tveksamma argumentet “vi ska ha betalt for fuck’s sake” med barnporr eller terrorism så blir det där A-ordet mycket tyngre.

Axhamn får alltid till det mycket snyggt. Från SvD:

Med oönskat material avses till exempel integritetskränkningar, barnpornografi, information som uppmuntrar till människohandel, terrorism, otillbörlig marknadsföring, olaglig spelverksamhet eller upphovsrättsintrång.

Nice. Låt oss alla stämma upp i kör: “Vi tar ansvar”. Men när ska vi se igenom denna tomma retorik egentligen? Varken barnporrlobbyn eller upphovsrättslobbyn tar ju ansvar. När Juliagruppen tillsammans med AKZensur granskade nätfiltret, och kunde visa att man kan ta bort barnpornografiskt material på 30 minuter istället för att lättjefullt och inneffektivt blockera hördes ingenting. Filterlistorna är inte så långa. Om Malmström verkligen vill ta bort materialet är det inte så svårt. Det är bara att ringa ett par samtal.

Till sist ett ord om Wikileaks. Utan läcksajter, eller åtminstone läckor i allmänhet, skulle det inte vara möjligt att se igenom dessa tomma argument från näthatarna. Telegrammen måste läcka, barnporrlistorna måste läcka, ACTA-avtalet måste läcka. När det läcker spricker kommuniképolitiken och det postparlamentariska tillståndet. Vi befinner oss i en tidpunkt där nätläckorna kommer att mångfaldigas, vilket i allmänhet är till det bättre. Ibland får jag mejl av människor som tror att jag är emot läckor på grund av att jag kritiserar exempelvis Wikileaks eller Tradeleaks. Så är givetvis inte fallet, utan snarare är det av passion för läckorna som jag kritiserar hur man läcker. För det är viktigt.

Det är dags för en annan typ av ansvar bortom flosklerna. Europas skarpaste politiker, Amelia Andersdotter, formulerar det hela mycket bra:

/…/ internets effekter på demokratisk spridning och gemenskap världen över är positiv, att hennes [Cecilia Malmström] och Viviane Redings jobb blir överflödiga i en värld där aktivister tar saker i sina egna händer. Kanske för att demokratin i denna bemärkelse är fristående från henne och hennes geografiska verkningsområde.

Ansvaret tas inte av departement, politiker eller lobbygruppernas självgoda argument. Det tas av oss alla här och nu.

När jag såg dokumentären “100 dagar” så slogs jag som vanligt av hur begränsade våra verktyg är när vi är missnöjda med saker. De som har problem med SD har samma sorts uttryckssätt som SD använder mot invandrare. Det har alltid varit såhär, vi har bara en tonskala att spela på.

Där är det tydliga motsättningar, och det går ju rimligtvis inte att hålla klaffen om sin motvilja, hela poängen är ju att visa på att det finns annat att välja på, även om försäljning alltid sker på ungefär samma sätt.

Jag har själv blivit kallad för troll nån gång, för att jag intagit en motsatt synpunkt mot någon. De flesta har nog råkat ut för det i diskussioner som hettat till. Jag tycker t.ex. att det är oerhört pinsamt att folk blir utpekade som troll under Rick Falkvinges inlägg om “blue fire” som han kallar det, intern kritik som han inte uppfattat som konstruktiv.

Många gånger har jag funderat över när kritik är konstruktiv. Själva tonen på samtalet? Känslan, den där som gör att man upplever det som att man strävar åt samma håll i alla fall? Nåt som jag själv har svårt att definiera är naturligtvis svårt att lägga ansvar för hos andra.

När jag dessutom läste Birros krönika om flickan i rullstolen tänkte jag återigen på hur begränsade våra verktyg är. Han beskriver något abstrakt, han känner sig lurad men berättar inte riktigt vad det är som gör att han känner sig hotad. Folk reagerar på texten, upplever den som rasistisk till och med, och han förstår inte alls varför.

Nej, hur vi hanterar kritik handlar ofta om vår egen förmåga att plocka upp den. Det är ju lite fult, visar lite svaghet eller nåt, att vara mottaglig för nyanser när man offentligt går ut och förtäljer sin åsikt. Dels upplever sällan nån sig själv som “ond” och dels är det lätt att det går prestige i frågeställningar, det är ingen okänslig för.

Samma register alltså, som den som uppfattas som ett troll. Vem som är troll, vad som är rätt, är på ytan nästan omöjligt att definiera. Den som lägger upp en motstående åsikt eller har nån önskan om att förmedla nån slags nyans riskerar nästan alltid att bemötas illa.

Det här är så uppenbart och sker dagligen men ändå hittar vi inte ur de här onda cirklarna. Att alla ska hålla händerna och sjunga We shall overcome handlar det inte riktigt om här. Det jag funderar över är om folk alls märker att samma slags tonart sjungs om och om igen fast av olika körer? Finns det alternativ? Har vi vägar ut ur cirklarna, eller fyller de nåt slags behov som är viktigt och kanske behöver medvetandegöras för att öka förståelsen för att samtalen måste ta de här vägarna?

Jag vurmar en del för yttrandefrihet, en rättighet som ju per definition finns på gott och ont; det är ju för att folk ska få tycka annorlunda som den finns. Men å andra sidan så innebär ju ett högt uppskruvat tonläge att man defacto censurerar andras åsikter om stämningen gör att det känns obehagligt att säga det man har på hjärtat. Det kan handla om auktoriteter som är känsliga för kritik såväl som vanligt folk utan plattform som vevar där det finns utrymme.

Grundinställningen måste ändå vara nånstans att det är bra att folk visar sina färger, det är positivt att man kan säga ifrån, att det är sunt att det diskuteras runtomkring. Ja, en del kanske är taskiga, okänsliga eller missförstår och överreagerar — men det är inte dessa personer som kan bestämma vad som är okej att framföra i åsiktsformat.

Det är förbaske mig inte farligt att nån ifrågasätter ens egna budskap — det är inte farligt att fundera över sin egna insats, det är inte farligt att få veta mer om något man haft begränsad kunskap om. Och det är tammesjutton inte farligt att någon inte visste allt du visste, heller för de av er som lackar ur när nån missat nåt.

Vi får inte falla för frestelsen att avfärda dialogen för att det emellanåt varit jobbigt att försvara sin position. Det är vi själva som faller till föga och har brister då, många gånger, inte andra. Vi ska väl helst inte hjälpa till att ge censurivrarna vatten på sin kvarn.

Sticks and stones…

Såhär under jullovet såg jag lite rapportering i El País om Chaos Communication Congress. Deras utsända korrespondent Patricia Sevilla skrev under tre dagar i princip bara positiva saker om social samvaro, hackandets etik och vad hackande innebär.

I en liknande artikelserie senaste veckan har El País tagit sig an rörelsen Anonymous. Artiklarna är inte negtiva. Men de lämnar lite upp till läsaren att bestämma om protesterna är kloka eller inte. En av artiklarna är intervju-baserad!

Jag har gnällt lite över att PSOE-vänliga El País inte rapporterat så mycket om Sindelagen innan, men det får jag väl äta upp nu. Förlåt!

Konservativa partiet Partido Popular håller fast vid linjen att emedan det är viktigt att hålla efter piratkopieringen på nätet är också skyddet för medborgares rättigheter viktigt. Àngeles-Sinde, den socialdemokratiska regeringens kulturminister, vill samtidigt framhålla att Spaniens lagar faktiskt inte har uppdaterats alls sedan internet började användas i stor skala världen över. Hon ser detta som ett misstag.

Eftersom Sindelagen snart ska debatteras i spanska parlamentet har Universal sparkat 40% av sin personalkår på grund av piratkopieringen. Med detta i åtanke undrar jag förstås hur många andra individer som sparkats i USA för att pressa politiker att godkänna lagar för att ”rädda jobb” (vet någon? det intressanta är stora avskedningar som skett innan ett lagförslag ska upp till debatt i kongressen).

I vilket fall var det det katalanska partiet CiU som räddade lagen undan en odemokratisk godkännandeprocedur i december 2010. Motståndet då rörde att lagens upphovsrättsdelar inte kunde separeras och omröstas fristående från lagens andra delar (som berör miljövänliga industrier och andra hållbara ekonomiska åtgärder).

Den spanska skådespelerskan Pilar anser sig vara internaut utan att för den delen tycka att det är dåligt att blockera spridning av kultur på nätet. Denna naiva inställning (som bland kulturpersoner i Sverige lyckligtvis inte finns) om de knäppa konsekvenser begränsningar i informationsfriheten kan få kanske Pilar kan komma över genom att läsa den här artikeln om Partido Populars förslag att personliga data om spanjorer inte ska få lagras utomlands. Förhoppningsvis är det ju inte den vägen vi alla ska vandra :-/

En kort diskussion under det konstitutionerande mötet för Umeå Hackerspace kom upp gällande brottsprovokation i Sverige. De flesta var överens om att polis inte fick provocera fram brott, à la entrapment i t.ex. USA. Att t.ex. Antipiratbyrån betalar folk för att piratkopiera samt leker polis har vi vetat länge – men får Polismyndigheten provocera fram brott? Får de göra det genom tredje part?

För många månader sedan fick jag dock ett mail jag tog till mig av som innehöll följande, gällande nyhet hos Åklagarmyndigheten:

Den sista meningen var det som jag reagerade på.

“Provokativa åtgärder (så kallad brotts- och bevisprovokation) kan efter beslut av åklagare vidtas i brottsutredningar om allvarligare fall av olovlig fildelning.”

Jag kände inte till det och ställer mig undrande varför detta inte framkommit tidigare

Jag kände inte heller till det. Åklagarmyndigheten säger att det är tillåtet med brottsprovokation. I brottsutredning. Om åklagaren finner det lämpligt. Så det kan fortfarande vara att de menar att t.ex. privatperson får provocera fram brott à la APB.

Av anledningen att diskussionen ö.h.t. dök upp på mötet gör att jag citerar den som mailade mig: Jag kände inte till det och ställer mig undrande varför detta inte framkommit tidigare. Visste du det?

Den allmänna kritiken gentemot Åklagarmyndighetens uttalande lyder:

<soso> men brottsprovokation tillåts inte även om det inte finns uttryckligen lagreglerat
<soso> men man måste nog plöja igenom de viktiga HD-rättsfallen på området för att se var praxis går då det är långt ifrån solklart
<soso> minns jag såg en debatt innan valet med bodström och ask, där han fick förklara detta för henne :P
<soso> ja
<soso> men det är åklagarmyndigheten
<soso> jag bryr mig inte om vad de skriver
<soso> de hoppas ju bara komma undan med det i en domstol
…
<soso> Ja alltså, de måste ju pröva gränserna för vad som är tillåtet
<soso> när det inte finns uttryckligen reglerat i lagtext

Tekniska system som räknar med människor

En viktig princip i utformningen av system som är motståndskraftiga, resilienta, mot störningar är att göra system som tillåter att människor kan lösa fel som uppstår. Ett exempel aktuellt idag är spärrarna i Stockholms Tunnelbana, där tidigare ett fel på kortavläsningen ganska enkelt kunde kompenseras genom att istället spärrvakten läste av periodkortet och kunde konstatera om det gällde eller ej. Det gick förstås långsammare – men det gick.

Så inte längre. Korten går inte att avläsa annat än maskinellt.

Men sådana system är hög risk. De fungerar väl en tid, men sedan inträffar något, och då fungerar de inte alls.

Frågan man ställer sig är då: När systemet infördes – räknades kostnaden för nertiden in när det konstaterades att det nya, människouteslutande systemet var kostnadseffektivt? Jag tvivlar.

Vi måste ha tekniska system som är robusta mot störningar, som när fel inträffar kan fortsätta att fungera om än på en lägre nivå (”graceful degradation”). Och som framförallt involverar människor.

Som Internet fungerar, så borde också den fysiska verkligheten mera se ut. Resilient och involverande människorna. Politikerna, för sin del, arbetar hårt för att göra Internet mera likt världen utanför. Och har mage att kalla det för att göra Internet ”säkrare”.

Vi i Piratpartiet gillar Internet. För säkerhets skull. Och för människornas.

Under veckan som gått, då jag har valt göra annat än att blogga, har Anna Troberg gjort ett debattinlägg på DN.se Debatt där hon uppmärksammade att EU-minister Cecilia Malmström (i samband med konferensen 2011 anordnad av Folk och Försvar) passade på att skrämma upp konferensdeltagare, media och deras läsare, lyssnare och tittare med att skriva och prata om internets faror i form av cyberbrottslighet och cyberkrig. På avstånd från tangentbordet kunde jag se, höra och fundera: - Hur mycket av detta följer ett uppgjort schema, som Malmström snällt lånar sig till? Justitieutskottet hade som bekant en diger dagordning med bäring på en del av detta vid sitt möte i tisdags.

Rädd som Cecilia Malmström är för allt farligt som finns där ute i händerna på ett förfärligt ogreppbart antal ondskefulla människor med tillgång till datorer och internets kablar, är hon sinnebilden för den typ av människor som politiska maktspelare brukar förse med epitetet ”nyttig idiot”. Hon är för cyberbrottsligheten vad Drottning Silvia är för de uppblåsta uppgifterna om barnporren.

Oscar Swartz har - källkritisk som han är - synat även Malmströms uppgifter och delar med sig på SVT Debatt av det som han har funnit. Bakom dessa uppgifter döljer sig t ex förhållanden som en del företag i säkerhetsbranschen blåser upp för att visa på sin egen betydelse eller en del företagschefer inte klarar av att åtgärda hemma vid källan. När jag själv botaniserat i artiklar hos IDG.se och Ny Teknik kan jag se att det inte är helt lätt att ta reda på vad t ex datatrojanen Stuxnet handlar om. Inledningsvis skriver IDG att Israel och USA låg bakom den i attacken mot Irans kärnkraftverk och samtidigt skriver Ny Teknik att Ryssland varnar för ett ny olycka modell Tjernobyl. Några dagar senare påstår några svenskar i Ny Teknik att Stuxnet utvecklats i Vitryssland samtidigt som IDG.se skriver att programmeringen av Stuxnet inte var så perfekt. Wikipedia har hämtat uppgifter från ett par olika håll, men helt klart verkar det vara så att Stuxnet används av militärpolitiska strateger på det sätt som passar de egna intressena bäst. Helst ska folket inte lägga sig i utan snällt betala vad ”cyberkrigen” kostar både via skattsedeln och genom att avstå från medborgerliga fri- och rättigheter som nätmedborgare.

Anna har helt rätt i sin iakttagelse – det gäller för Cecilia Malmström och alla andra politiska höjdare att försätta oss i en allmän skräck för något obeskrivligt stort och otäckt, för att kunna driva igenom det ena efter det andra av övervakning och kontroll. När de sedan, genom Wikileaks läckta dokument, ertappas med att spela ett rätt högt spel bakom ryggen på oss medborgare, då svarar de med ”Inga kommentarer” med hänvisning till att det handlar om ”tredjepartsuppgifter”. Detta istället för att vara klyftiga nog och istället lämna oss uppgifter direkt ur den egna munnen. Bildt och Billström har uppenbarligen varit i Irak och haft vissa möten där flyktingpolitiken vädrats och en ambassadetablering diskuterats. Jag räknar till inte mindre än sex olika artiklar i SvD och kan tänka mig att det finns minst lika många i andra media.

Många politiker vill inte acceptera att internet är en informationens motorväg, som gör det möjligt för oss medborgare att delta i diskussioner som på olika sätt påverkar det som pågår omkring oss. Men den politiker som skaffar sig makt genom skrämsel bidrar till att skapa och underhålla en rädsla för andra människor och då särskilt – främlingar. Då blir det riktigt skrattretande att de blir förvånade när andra partier upptäckt att det går att skära egna pipor i den vassen. Men det gamla ordspråket håller än – Som man ropar i skogen, får man svar!

Den avslutande rundan för att se vad andra sysslat med i veckan får jag spara till i morgon.

Intressant.

I ett förvirrat ögonblick oavsiktligt klarsynt

Cecilia Malmström försöker i ett i övrigt förvirrat debattinlägg på Dagens Nyheters debattsida bemöta Anna Trobergs tidigare kritik av hennes förslag att Sverige bör gå med i officialisera sitt förhållande till NATO (”föra en dialog med” på Nyspråk) för att bekämpa cyberbrottslighet.

Det misslyckas hon ganska kapitalt med. Men ett av hennes argument finner jag intressant: Hon skriver

Det är enklare att stjäla pengar via en dator än att råna en bank.

Jag kan bara hålla med. Det var mycket enklare för de som svindlade SEB på 52 miljoner via datorer, än om de skulle ha rånat SEB:s bankkontor på motsvarande summa, ens om bankkontoren hade motsvarande mängd kontanter som de hade förr. Helikopterrånarna var inte i närheten av 52 miljoner, trots en närmast militär operation med många inblandade. Och säkerhetsskäl på olika nivåer är en viktig anledning för mig att vilja Återupprätta Kontanter som Betalningsmedel. I hittills fem delar, del 5 här.

Att Malmström annars i artikeln menar att sårbarheten skulle minska genom att öka(!)  komplexiteten och ytterligare minska redundans och diversitet i världspolitiken det orkar jag inte ens kommentera en gång till. Har redan gjort det här.

Världen är en betydligt osäkrare och sårbarare plats än Internet. Det vore bättre om säkerhetstänkandet på Internet fick påverka världen, än tvärtom.

Mitt förra inlägg om 09STOCKHOLM141 har lett till två diametralt olika reaktioner. Per Strömbäck tycker att jag är en konspirationsteoretiker och Rick Falkvinge diskuterar värdet i att se 09STOCKHOLM141 ur ett bredare perspektiv, till skillnad från min “sakfrågeorientering” kring operatörsansvar. Den senaste veckan har jag verkligen gjort alla besvikna och arga. Osäker på om det är bra eller dåligt dock… Som grädde på moset antyder Skandinav i Florida lite smygsamt att jag skulle tillhöra den anti-Assangeska konspirationen i svenska medier.

Mystiken tätnar!

Till detta vill jag lägga att jag är för konspirationer. Fast i latinets strikta etymologiska bemärkelse, att “andas tillsammans”. Man skulle kunna kalla detta för en slags konspirationskommunism. Förmågan att skapa nya konspirationer har vuxit starkt i och med internet och kryptering. Snabbt och enkelt kan man skapa globala konspirationer tillsammans med andra människor, ibland i syfte att omkullkasta regeringar. Oftast misslyckas det dock.

I min karriär som konspirationsteoretiker ställer jag mig hela tiden frågan hur är samvaro möjlig?. Hur kan vi andas tillsammans, även över distans?

Min erfarenhet säger mig att de bästa konspirationerna är de som sker mellan vänner. Mellan människor som delar ett livsöde med varandra och bygger upp förtroende som varar ibland livet ut. Sen finns det även tillfälliga konspirationer som kan vara mycket produktiva. Ett gäng nätaktivister sammansvärjer att spegla censurerat material så att det blir tillgängligt bakom brandväggarna. Mycket effektivt, samtidigt som det är mycket tillfälligt och flyktigt.

Problemet med konspirationsteoretiker är att de ofta rör sig i det abstrakta. Man letar med trubbiga verktyg efter vem som “ligger bakom” något. Ofta får USA’s regering, Illuminati, judarna, Frimurarna eller aliens skulden. Men sådana konspirationer finns inte. Abstrakta enheter andas inte tillsammans, bara människor gör det.

Så, för att korrigera min tidigare bloggpost som var slarvigt skriven, så vill jag tydligt säga att Netopia inte är en konspiration. Till alla foliehattar där ute – det finns ingen agenda att avslöja! Nope, det är bara en helt vanlig PR-produkt som har några branschorganisationers stöd (här har vi listan). De skriver rapporter, knyter forskare till sig som har goda kontakter i justitiedepartementet, hyr in en handfull skribenter, och har en PR-byrå bakom sig för att lansera det hela snyggt och prydligt (Troligtvis JKL), på samma sätt som Stim och Copyswede anlitar Westander PR. Om det är ett lyckat eller misslyckat projekt får framtiden utvisa.

Således, det finns ingen konspiration för att påverka Sveriges regering, inte heller är Netopia en konspiration och jag har aldrig träffat den “anti-assangeska mediemaffian”. De enda konspirationer jag känner till är de jag själv ingår i. De är rätt många och de är mycket hemliga!

Jag har funderat en del på det här med politiker och deras kunskap om teknik, eller kanske snarare på deras brist på teknisk kunskap. Nu ska jag plåga er med en textvägg om mina funderingar. Ni har ju hela helgen på er att läsa den.

När jag läser runt på nätet ser jag ofta att politiker får höra att det inte “fattar tekniken” och att de därför, by default, är dumma och fattar dåliga beslut. Jag har själv skrivit liknande saker ganska många gånger, men politiker är ju trots allt bara människor. Det är faktiskt inte rimligt att förvänta sig att de ska vara experter på precis allt. Faktum är att den moderna tekniken är så avancerad att det krävs en fancy universitetsexamen och/eller ett brinnande specialintresse för att kunna greppa den ordentligt.

Själv är jag inte tekniker, men jag är intresserad av den nya tekniken. Jag älskar gadgets. Jag avgudar min androidtelefon och lämnar inte mitt hem utan en laptop i väskan. Eller kanske snarare, jag älskar vad de här prylarna ger mig möjlighet att göra. Jag kan kommunicera med familj, vänner och andra var de än befinner sig i världen. Jag kan meddela världen vad jag tycker om saker och ting på min blogg, utan dem skulle jag inte ha haft något större hopp om att bli en röst i den politiska debatten. Jag kan söka information, hitta kultur jag aldrig skulle ramlat över annars. Nätet är balsam för mitt sociala hjärta och min hungriga hjärna.

Jag är kort sagt rätt väl bevandrad i den nya tekniken och vad den kan göra för mig, men om sanningen ska fram så har jag ingen större koll på hur den fungerar. När jag övningskörde kunde jag inte övningsköra med min pappa. Min mamma sa: “Nu kan du gasa lite mer så vi kommer upp i 70.” Min pappa sa: “När du gasar så säger gaspedalen till en [insert tekniskt ord] som skickar en signal till en [insert ett annat tekniskt ord] att [insert obegriplig teknisk term] som gör att bilen går fortare.” Utan att gå in på detaljer, så kan jag lova er att vi alla tydligen har en inneboende möjlighet att uppnå oanade nivåer av roadrage. Jag har i alla fall det.

För mig spelar det ingen större roll om en pistong gnuggar sig mot en kardanknut och utlöser en fin förbränningsexplosion i en cylinder någonstans inne i motorn när jag trycker på gaspedalen. Så länge bilen går fortare när jag trycker på gaspedalen är jag nöjd och glad och jag har ungefär samma inställning till annan teknik. Så länge den fungerar, så har jag inget större intresse av att veta hur fin och poetisk koden som får det att fungera är.

Detta ska nu absolut inte tas som om jag inte respekterar de som förstår alla de tekniska detaljerna och ser till att det jag förväntar mig ska hända när jag trycker på en fysisk eller virtuell knapp faktiskt händer. Jag hyser en enorm respekt för dem. De gör magiska saker som övergår mitt förstånd. Jag har en viss grundförståelse för hur saker fungerar, men när de sedan börjar koppla ihop saker kors och tvärs, så är jag lost.

Visste ni, till exempel, att Piratpartiets twitterkonto är kopplat till några av våra Skypechattar, så att man kan twittra direkt från chattarna? Eller att tweets till Piratpartiet automagiskt hamnar i de där chattarna? Eller att vi kan chatta med varandra mellan olika chattar? Det sker genom en liten klurig sak som heter PP-bot. PP-bot är ett script som Mikael Nilsson skrivit, men jag måste erkänna att PP-bot för mig mer är som en liten, trevlig handyman som gör allas vårt liv så mycket enklare än en opersonlig kod. Man kan till och med prata med PP-bot. Säger man hej till PP-bot, så säger han eller hon (jag vet inte vad botar har för kön) hej tillbaka och frågar hur man mår. Hur nifty är inte det? Eller att jag, tack vare något annat script som Rick skrivit, kan posta nyhetsbrev på min blogg, som automagiskt skickas som mejl till alla våra medlemmar och läggs upp på forumet? Det är hur praktiskt som helst.

Att jag eller andra politiker inte besitter detaljkunskap om all modern teknik är i sig inget problem. Vi har säkerligen andra talanger där vi har chansen att briljera. Problemen uppstår när man kombinerar okunskap med dåligt omdöme vad det gäller val av rådgivare och ett ointresse av vad de tekniska detaljerna får för konsekvenser för människor med en allmänt taskig människosyn. Dessa tre brister skapar nämligen ytterst sårbara och potentiellt samhällsfarliga politiker.

När politiker saknar kunskap om något de ska lagstifta om väljer ett litet fåtal att gå på ren magkänsla. Det är aldrig bra. Därför är det bra att de allra flesta faktiskt försöker skaffa sig mer kunskap. Problemet är att många politiker och de rådgivare de omger sig med ofta vänder sig till fel personer för input. Det är generellt dumt att lyssna på råd från människor som gladeligen skulle propagera för spädbarnsoffer vid varje fullmåne om någon bara betalade dem tillräckligt för att lobba för det.

Lobbyister är inte människor som delar med sig av sanningen för att de är så snälla. De är människor som delar med sig av den “sanning” som passar deras arbetsgivare bäst för att de får bra betalt för att göra det. Politiker borde kunna se skillnaden, men ganska ofta kan de inte det. Och när de inte kan det blir de ett lätt byte. Lobbyister är inte rädda för att hemfalla åt skräckpropaganda. “Om inte upphovsrättsindustrin får kontrollera innehållet kommer internet att svämma över av hemsk porr som din femåring kommer att titta på dygnet runt när du inte är hemma!” Det är vad de gör. Det är deras jobb och de är bra på det. De är faktiskt mycket bättre och långt mer subtila än vad jag nyss var i det där lite styltiga exemplet.

Istället för att ställa ett orimligt krav om att politiker ska ha detaljkunskap om allt, borde vi istället kräva att de söker kunskap på rätt ställe. Världen är till exempel full av välrenommerade universitet som gör icke bolagssponsrade studier av allt mellan himmel och jord. Börja där. Börja varsomhelst UTOM hos de som bara har betalt för att tycka en sak.

Med rätt rådgivning är en bristande detaljkunskap inte ett problem. Jag tänker inte låtsas att jag förstår varje liten teknisk detalj bakom allt som berör Piratpartiets politik. Med ett par lysande undantag gör nog ingen politiker det. Det är därför jag konstant bombarderar alla våra duktiga tekniker med frågan “Men VAD exakt INNEBÄR det här för oss vanliga dödliga?” Då himlar de lite trött med ögonen åt varandra och berättar sedan med milda barnprogramsröster om hur någon för mig obegriplig liten teknisk detalj gör den avgrundsvida skillnaden mellan godtycklig censur och en legitim polisiär och rättslig process. Det är, till exempel, lätt att tro att en blockerad webbsite är en site som ingen längre kan komma åt om man om man inte är lite mer teknisk bevandrad och vet att en blockerad webbsite går nästan lika lätt att komma åt som vilken webbsite som helst. Det får en hel del konsekvenser för hur man ska hantera viss typ av brottslighet.

Jag plockar med mig det jag lärt mig och återberättar det sedan med mina egna ord för andra som inte heller är tekniker. I Piratpartiet har vi på det hela taget en väldigt intressant och givande symbios mellan tekniker och icke-teckniker. Vi är alla bra på vårt, men det är när vi slår våra kloka huvuden ihop som den verkliga magin sker. Visst råkar vi ut för våra kulturkrockar, men inte så ofta som man skulle kunna tro. Jag önskar att fler politiker kunde få uppleva det. Jag tror att det skulle leda till mycket bättre politiska beslut.

Istället för att ställa ett orimligt krav om att politiker ska ha teknisk detaljkunskap, borde vi istället kräva att de söker kunskap om hur tekniken påverkar människor. Om man inte är rädd för att fråga, så finns det massor av kunniga och hjälpsamma människor som gärna berättar det för en eller tipsar om intressanta vetenskapliga rapporter. Det finns ingen skam i att fråga, så länge man inte är lat och bara frågar de som står längst fram som en rad väldrillade kypare och serverar helfabrikatssanningar på silverfat. De har en förmåga att förväxla människor med bolag. Det är olyckligt eftersom människors och bolags behov och intressen ofta går stick i stäv med varandra.

Okunskap är ett problem, men mest för att det leder till osäkerhet och rädsla. Människor, även politiker, blir rädda för saker de inte riktigt kan greppa och förstå konsekvenserna av. Tidigare hade politiker i stort sett fritt spelutrymme i massmedia. De kunde påstå lite vad som helst utan att det var någon större risk att någon fick in en replik som sade emot dem. Tack vare den nya tekniken kan nu alla säga emot dem. Det är klart att det är läskigt.

Lika läskigt är det när folk spränger sig själv och andra, men terrorism är inget nytt. Terrorism har tyvärr följt mänskligheten som en trogen hund genom årtusendena. Att hävda något annat är att förkasta historien och att förkasta det förgågna är aldrig en bra idé om man vill förstå nutiden med hopp om att skapa en ljusare framtid. Men ändå, när den där ovälkomna följeslagaren kommer för nära smyger rädslan sig på.

Det är den rädslan de väldrillade kyparna med helfabrikatssanningarna spelar på och när de lyckas skapar de samhällsfarliga politiker. För tjugo år sedan skulle ingen politiker ha vågat andas om inskränkningar av mänskliga fri- och rättigheter. I dag har det blivit vardagsmat. Vi ska filmas, filtreras, registreras, censureras, så att ingen av oss i hemlighet planerar desperata bombdåd eller bestialiska upphovsrättsbrott. Kontrollivern tycks inte veta några som helst gränser. Istället föreslår man mer och mer övervakning och försöker inskränka internet, det bästa demokrativerktyget mänskligheten lyckats frambringa.

Internet må ha ett tekniskt skelett, men det är omslutet av kött och blod. Internet blev det sista skriket för att det var en rolig teknisk gadget att leka med, men det blev kvar hos oss för att det knyter människor samman. Internet är summan av alla de människor som dagligen möts online och de tankar och erfarenheter de utbyter med varandra. Det är därför vi tagit nätet till våra hjärtan. Om fler politiker förstod det, så skulle de också förstå varför det vore katastrofalt att låta några få utvalda styra nätet. Det är uppbyggt av oss alla. Det berör oss alla. Det är inte en leksak för dem med mest pengar eller politisk makt. Det tillhör oss alla.

Det är deprimerande att tänka sig att alltihop skulle kunna stoppas om tillräckligt många politiker bara vågade tro tillräckligt mycket gott om sina medmänniskor för att inte lita på dem som i egensyfte hävdar att vi alla är potentiella samhällsfaror.