Den som sig i leken ger, den får leken tåla. I det politiska spelet måste varje partiledare ta ett eget ansvar för det egna partiets situation när man ger sig in i en allians med andra. Det synsättet intar Fredrik Reinfeldt i förhållande till Maud Olofsson, som luftar sin besvikelse över valresultatet, sedan hon tvingats inse att Centerpartiet betalat ett högt pris för att hon gett Fredrik Reinfeldt möjlighet att briljera med vad som i dessa kretsar kallas regeringsduglighet. K G Bergström gör en analys sedan tidningen Expressen intervjuat de bägge partiledarna i artikeln med den braskande rubriken Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson i storbråk.

I sak har Fredrik Reinfeldt rätt – varje ledare i alliansen måste ta ett eget ansvar för de bedömningar som gjorts under vägs. De eventuella offer, som Maud Olofsson kan ha gjort för sammanhållningens skull, är resultat av hennes egna bedömningar, vilket hon själv måste ta ansvar för. Reinfeldts jämförelse mellan Göran Hägglund och Maud Olofsson visar att han inte är mottaglig för synsättet att han och Moderaternas riksdagsgrupp kan ha bidragit till deras problem. Tvärtom menar han att dessa ledare måste lära läxan. ”Jag har själv suttit i ett parti där vi var arga för att vi inte fick tillräckligt genomslag. Men det berodde på att vi inte var tillräckligt relevanta. Vi förändrades och på det sättet skapade vi ökad relevans och det är möjligt att göra för alla politiker, säger moderatledaren till Expressen.” Den meningen i artikeln är intressant och visar att Fredrik Reinfeldt är en rätt självsäker general i striden om den politiska makten.

Även om Göran Hägglund intar en annan hållning än Maud Olofsson, står det klart att även han är ifrågasatt inom det egna partiet. Alliansfritt Sverige lyfter fram att den kristna högern inom partiet aktivt arbetar för att Mats Odell ska komma i Hägglunds ställe. Politikerbloggen länkar till en intervju med honom i TV4, vilken visar att han inte är ovillig.

Otvivelaktigt kände Maud Olofsson stor entusiasm vid tillkomsten av Alliansen, varför det är rimligt att tro att hon också känt ett mycket stort ansvar för sammanhållningen. Det är inte bara K G Bergström som kan se att Maud Olofsson trodde sig om att kunna lotsa Centerpartiet framåt, trots att hon gjorde många av sina medlemmar och väljare besvikna. Sedan är det väl mänskligt att hon är besviken på polaren Fredrik, som kunde ha kostat på sig att någon gång stå vid hennes sida och berätta vad hennes insatser betytt för hans framgång. Magnus Andersson är tydlig och tycker att Centerpartiets ledare måste se vad det handlar om. SvD strör salt i såren med rubriken Utan rötterna vissnar Centerpartiet. Per Ankersjö delar inte det synsättet och med Stockholmscenterns framgångar i ryggen ser han naturligtvis utvecklingen från detta perspektiv. Det tyder på att han är pragmatisk och inte längre har några problem med Centerpartiets svek när det gäller FRA och datalagringen. Kent Persson (m) gör sitt bästa för att allianspartierna ska besinna sig och fortsätta på sammanhållningens väg, vilket dock även ställer krav på Moderaterna.

Döva som allianspartierna är och har varit när det gäller alla beslut om övervakning och kontroll av medborgarnas liv tvingas jag konstatera att alliansen gjort Sverige till en stat där jag som medborgare nu tvingas fundera på att använda anonymiseringstjänster för att kunna upprätthålla respekten inför mig själv som nätmedborgare. Dagarna efter beslutet i riksdagen den 14 oktober 2009 tog jag steget och blev medlem i Piratpartiet. Att PP inte fick så stort genomslag i senaste valet innebär inte att Piratpartiet väljer den väg som Fredrik Reinfeldt förespråkar. Vi tänker göra allt vi kan för att få det svenska folket att inse vad den övervakning och kontroll, som regering och riksdag ägnar sig åt, kostar oss både som medborgare och kunder hos olika teleoperatörer. Svensk Myndighetskontroll gör också ett nedslag och redovisar Alliansens liberala sinnelag som det kommer till uttryck i beslut i Sveriges Riksdag. Nikke Lindqvist berättar om svårigheter kring det senaste förslaget om förbud mot fotografering. Nätverket Svart Måndag har översatt information som visar att den tyska förbundspolisen funnit att datalagring är ineffektivt.

Annars är det händelserna i Egypten som fångar vårt intresse. Telecomix organiserar hedervärda insatser för att upprätta kommunikationsvägar sedan landets regim släckt ner möjligheten för landets medborgare att hålla kontakt med yttervärlden. Med tillgång till internet kan vi följa händelserna på ett helt annat sätt än tidigare. Opassande skriver om hela världen på sitt köksbord. Johan Westerholm varnar för att utvecklingen kan ta en oväntad vändning. Må så vara, men risken för att svenskars medverkan, ska göra ont värre, måste vägas mot de möjligheter, som alla säkerhetschefer till trots också finns. Vad vet vi om USA:s intresse att bevara sakernas tillstånd? Därför förstår jag varför Joakim Jardenberg känner sig stolt över att vara blockerad i Burma. Lars-Erick noterar att Sveriges Radio går före och visar vägen genom sin start av Radioleaks. Det gillar jag eftersom jag tycker att medias granskning är nödvändig för att demokratin ska fungera. Och som internetanvändare gäller det att vi håller ihop i kampen för ett öppet och fritt internet.

Därför gläds jag åt initiativet som medlemmar inom Swedish Network Users Society tagit genom att dra igång en paraplyorganisation under begreppet Internetanvändare. Tanken är att enskilda medlemmar i olika organisationer ska väcka den förening, som man redan är medlem i, till insikt om det värdefulla i att vara med i en förening för nätanvändare. IKT-kunskapen måste ges plats inom det traditionella föreningslivet och här måste de medlemmar, som redan insett internets betydelse, gå före och visa vägen. Som användare är man inte bara kund och konsument, utan i hög grad även medagerande när det gäller skapande av olika former av innehåll, där tillgång till ett fritt ocensurerat nät är A och O.

Intressant.

No rest for the wicked. Det händer mycket i de frågor som engagerar oss i Piratpartiet just nu.

Jag har skrivit om mangadomen och Egypten redan. Men FRA-liket rör fortfarande på sig, så jag har skrivit om det med: “Socialdemokraternas svek i FRA-frågan.”

Här är ett litet smakprov:

Alla minns Fredrik Reinfeldts första pressade tv-framträdande efter flera veckors rasande FRA-debatt vet vad jag talar om. Reinfeldt såg mycket besvärad ut. Han meddelade att alla tjänade på att debatten lade sig, när det redan var pinsamt uppenbart att den enda som faktiskt tjänade på att debatten lade sig var Reinfeldt själv.

Några som just då inte tjänade på att debatten lade sig var Socialdemokraterna. Med både EU-val och riksdagsval i antågande inom loppet av två år hade de allt att vinna på att Reinfeldts regering drogs i smutsen. Istället lånade man Piratpartiets EU-parlamentariker Christian Engströms slogan: “Riv upp, gör om, gör rätt!” och lovade vitt och brett att om man kom till makten efter riksdagsvalet, så skulle man minsann skrota FRA-lagen.

Regeringen kontrade med att införa en kammarspelsriksdag i en akt där den unge charmören Fredrick Federley motvilligt skickades fram för att vinna över publikens hjärtan. I ett slag hade regeringen räddat ansiktet genom att lova diverse kosmetiska förändringar som magiskt skulle förändra en i grunden genomrutten lag till lagarnas motsvarighet till det Sixtinska kapellets tak.

kattenmatte-cidermelodin

Lägger upp den här så att ni inte glömmer bort hur gott det är med cider!

Jag har många kompisar som läser och gillar Manga. En del ser säkerligen också på Hentai. Själv gillar jag vissa tv-serier som Those who hunt elves och Dragonball, men har aldrig riktigt fallit för Manga som genre. Kanske främst för att underdimensionerade bröst, förstorade ögon samt överdrivna attityder helt enkelt inte tilltalar mig. Det är fortfarande kultur oavsett.

I Japan där kultur får skapas utan tankeförbud är inte faktiska övergrepp på barn vanligare än i Sverige, så det är nog rätt bevisat att kultur inte påverkar viljan att begå övergrepp. Tecknade bilder påverkar kanske fantasin, men det påverkar inte hur man ser på att faktiskt göra illa någon annan. Att se på en film som visar våld innebär inte att man går ut och slår ner någon, en film om terrorism gör inte att man får lust att spränga riksdagshuset.

Relaterat är också informationen att tillgången till porr minskar antalet faktiska våldtäkter, som en amerikansk undersökning visar. ”When compared to Disaster Center’s figures for forcible rape for the years 1980 and 2000, the four states with the lowest Internet access showed a 53% aggregate per capita increase in rape, while the four states with the highest Internet access showed a 27% decrease in incidence of rape.” – Porn Up, Rape Down

Barnporr var så vitt jag minns laglig när jag var liten. Dock kan jag inte hitta några fakta som stödjer att det skulle varit fler övergrepp på barn. Visserligen är jag säker på att färre faktiska övergrepp anmäldes, men jag kan inte hitta något som stödjer att mörkertalen skulle varit större. Jag tror helt enkelt inte på att flertalet riksdagsledamöter har blivit utsatta för våldtäkter när de var barn, då hade politikerna varit mer insatta när det gäller grooming.

Häromdagen fastställde hovrätten tingsrättens dom i det som kallas för mangamålet, där vi har en översättare och erkänd mangaexpert som innehaft ett flertal mangabilder som tingsrätt och hovrätt anser är barnporr i enlighet med formuleringen i lagtexten. Tydligen hade åskådarna en mer road inställning till bilderna än vad hovrätt och tingsrätt, åtminstone enligt Aftonbladet som har publicerat en av de bilder som hovrätten inte ansåg var barnporr. Nu tillhör jag de som inte har sett bilderna. Jag har ansökte om tillstånd att få se dem, men blev nekad. Så jag får inte se bilderna. Piratpartiets partiledare Anna Troberg har dock sett och kommenterat bilderna.

Om jag förstår det hela rätt var det mangaexpertens tidigare sambo som anmält honom för påstådda övergrepp i samband med en vårdnadstvist om deras gemensamma barn, men några bevis för det hittades inte. Däremot hittades de 51 mangabilderna som ingår i åtalet. På bloggen tianmi har det skrivits om dokumenterade övergrepp på seriefigur där skribenter bland annat anger ”I själva verket är det mycket förvånande att man inte hittade fler än ynka 51 bilder. Det är nog tur att mannen inte var mer intresserad av hentaikulturen, som är avsevärt mer perverterad även om det då oftast rör sig om fullvuxna figurer.”

Mangaexperten har kommenterat tingsrättens dom i SVT – ”Vansinnigt – det handlar ju om serier”, där han beskriver bilderna med ”Det är nakenteckningar på seriefigurer som åklagarmyndigheten ansåg hade för små bröst. På de flesta bilderna gör figurerna ingenting men i ett par bilder förekom en sexakt”.

Så hur tror ni att det kommer att gå för Simon i vårdnadstvister? Jag tror att även om straffet från hovrättens dom bara är dagsböter kommer det att påverka möjligheten för Simon att få vårdnaden om sitt barn. Så för att bli ett prejudikat, ett exempel, kommer Simons möjlighet att finnas där för sin dotter bli minst sagt begränsade. Vad tror du?

Det tog tio år innan det fanns ett fall som visar på konsekvensen av lagstiftningen. Hur lång tid kommer det dröja innan verkligheten hinner fatt lagstiftarna? Eller kommer du och jag dömas av innehav av barnporr eftersom vi har kvar kultur från vår barndom?

Relaterade blogg-poster är: Anton Nordenfur – Jag är pedofil och innehavare av barnpornografi, Caspian Rehbinder – Avkriminalisera barnpornografin, Mangatecknaren Åsa Ekström – UR:s nya tonårssatsning är tecknad barnporr, Henrik Alexandersson – Mangadomen är fantasilagstiftning samt Daddy’s – Titta inte på detta inlägg, det är förbjudet.

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: hovrätt, ideologi, integritet, kulturdelning, Piratpartiet, politik

Debatten kring det uppmärksammade blaspedimålet vill av någon anledning inte lyfta. Expressen gav en ganska tafatt ledare, medan Aftonbladet på kultursidorna levererade en text som mer andas naiv upprördhet än en koherent analys. Sanna Rayman klämmer till med en käck truism, men har heller ingen mer övergripande analys. DN, Sydsvenskan och Göteborgsposten lämnar denna gång walkover, de tycks därför instämma i den rådande ordningen.

Trenden bekräftas även i statstelevisionen, när Rädda barnens psykolog Olof Risberg möter Piratpartiets Anna Troberg i en kort debatt i Agenda. Troberg anför visserligen en del relevanta argument, men Risberg slipper ändå undan med den ena vimsigheten efter den andra, som kunde bemötas bättre. Låt mig ge några exempel.

Det är ju ingen lösning på frågan om sexuella övergrepp att förbjuda… att det här har hänt nu, men det är i alla fall en tydlig markering att det här inte är okej.

Risberg medger här att sexuella övergrepp i den faktiska verkligheten har noll och intet att göra med fantasiskildringar, men tycker ändå att det är bra med en signallag. Han ger uttryck för en strikt moralisk hållning. Och moral har förstås inte i lagboken att göra i en liberal demokrati.

Sedan vet vi ju inte heller, vad upplever de barn som faktiskt har utsatts och som kommer i kontakt med de här bilderna.

Här har Risberg i alla fall en antydan om att väga friheter mot skador, men det finns skäl för att den här typen av argumentation är ogiltig. Ett sådant är att det rör sig om en subjektivt upplevd kränkning till följd av ett trauma eller någon annan omständighet, och låter vi sådan subjektiv kränkthet utgöra normen för uttrycksfriheten blir det helt enkelt ingen uttrycksfrihet kvar. Uttrycksfriheten kan bara vägas mot objektiv skada, exempelvis när bilden både utgör ett verkligt övergrepp och är en del av ett sådant övergrepp; det kan uppenbarligen aldrig vara fallet med en orealistisk teckning.

En omedelbar analogi kan fås av skildringar av annat, ickesexuellt slag där barn och andra kränks på de mest ohyggliga sätt, exempelvis genom att misshandlas, lemlästas och dödas. Sådan fiktion sänds på bästa sändningstid, medan kärleksuttryck i form av porr skyfflas undan till nattkanalerna – mord och våld är helt enkelt familjeunderhållning.

Men visst kan de som upplevt sådant våld i verkligheten känna sig oerhört illa till mods och fruktansvärt kränkta? Om vi ska dra Risbergs argument till sin spets måste sådana skildringar också förbjudas – inte bara fiktion utan även all den realia som finns i ämnet (och kanske det blir så; ett första steg tycks vara att förbjuda allmänheten att fotografera olycksoffer).

Därmed är vi i princip tillbaka i 1980-talets absurda videovåldsdebatt, och detta är då inget annat än Motorsågsmassakern del II, men med japansk manga som föremål för kritiken.

Jag har inget riktigt bra svar.

Detta på frågan om inte även text som skildrar samma sak borde förbjudas. Men det är den logiska konsekvensen av Risbergs argument, att även andra skildringar än visuella måste förbjudas, eftersom sådana på samma sätt och minst lika effektivt kan ”kränka barn i allmänhet”. En lag måste vara logiskt koherent – om vi nu verkligen ska (och det ska vi självklart inte) ha en blaspedilag som förbjuder kränkningar av ”barn i allmänhet” måste detta omfatta alla sådana kränkningar.

Jag tycker att den gräns som vi har nu är bra och jag tycker inte att vi ska röra den, därför att det här är inget stort problem, tror jag. Det här är en inskränkning av yttrandefriheten, men det är oerhört marginellt. Jag skulle vilja ha ett exempel på sedan när den här lagstiftningen kom vad som egentligen har blivit sämre.

Det är just i marginalen uttrycksfriheten prövas. Att omfatta uttrycksfrihet för allt det goda är inte svårt, och faktum är att valfri diktator kan ställa upp på den typen av uttrycksfrihet. Är man för uttrycksfrihet tolererar man således även de obekväma uttrycken, nämligen i exakt den grad dessa uttryck inte medför objektiv skada. I annat fall är man inte för uttrycksfrihet överhuvudtaget, då är man i samma fack som påven, Stalin och Hu Jintao.

Vad lagen har medfört är således ytterligare en inskränkning i uttrycks- och informationsfriheten, en helt godtycklig sådan. Av just det skälet finns en oro för att inskränkningen kan följas av flera, en oro som bekräftas av den repressiva politiska trend vi har.

Lagen har vidare medfört censur av internet, ty eftersom verklig barnporr inte finns öppet på nätet annat än i rara och tillfälliga undantagsfall är det nästan uteslutande tecknade skildringar som faller under polisens censur. I denna censur har vi vidare sett att helt andra fenomen blockeras, det vill säga att censuren nyttjas som ett verktyg för att komma åt andra misshagliga ting som inte har med barnporr att göra, även politiska sådana (exempelvis Kopimi). Det är så i alla de länder där liknande censur finns, exempelvis i Australien.

Lagen innebär också att stora delar av befolkningen automatiskt kriminaliseras, eftersom denna typ av teckningar inte är olagliga i mer än en handfull länder och därför florerar fritt på internet – Sverige är en diskrepans i förhållande till omvärlden, med sämre mått av uttrycks- och informationsfrihet.

Det vi ska ha i minnet här är att Lundström ställdes inför skranket för bilder som upptäcktes av en slump, efter det att hans före detta fru falskanmält honom för övergrepp på det egna barnet i syfte att säkra vårdnadsrätten (vilket i sig är ett allvarligt rättssäkerhetsproblem). Lundström är också översättare av sådan mangalitteratur och har i yrket därför särskilda skäl att hålla sig à jour med alla sådana uttryck, inklusive den erotiska mangan (som är större än vad Risberg kan föreställa sig) – det konstiga är ju att han faktiskt inte hade fler än de tre–fyra bilder Risberg anser utgör dokumenterade övergrepp på seriefigur. Domstolen tog dock ingen hänsyn till detta, utan tolkade lagen bokstavligt.

Lagen är vidare av blasfemikaraktär, och exakt vilka bilder som är föremål för kriminalisering är höljt i dunkel för allmänheten, som därför inte kan bilda sig en rimlig uppfattning av vad som är lagligt eller inte; de bilder som prövas i rätten beläggs med sekretess. Förutom att detta skapar en generell osäkerhet bland den nätsurfande allmänheten om vilka sidor som egentligen ”är okej” att besöka har det också en dämpande effekt på mangabranschen i sig, som hädanefter måste idka självcensur för att vara på den säkra sidan – av de bilder som läckt ut och som av tingsrätten bedömdes vara barnporr kan vi konstatera att miljontals utländska webbsidor och tiotusentals utländska kulturproduktioner i ett slag blivit paria för svenskar att befatta sig med.

Jag tror att de allra flesta människor skulle betrakta de här bilderna som fasansfulla.

Om uttrycksfrihetens räckvidd ska bestämmas efter majoritetens uppfattning om uttryckets grad av ”fasansfullhet” kvarstår faktum att det inte blir någon uttrycksfrihet kvar – det enda som blir kvar är då förment goda uttryck, där den minsta gemensamma nämnaren bestäms av den som skriker högst och klagar mest.

Detta är inte uttrycksfrihet, utan majoritetens tyranni och helt i opposition mot uttrycksfrihetens väsen, som är av sådan beskaffenhet att allmänheten helt enkelt måste tolerera existensen av de mest vedervärdiga uttryck.

Risberg, och i än högre grad politiker i beslutande positioner, måste på allvar ställa sig frågan varför vi egentligen har uttrycks- och informationsfrihet, vad den ska syfta till och under vilka allmänna och logiskt oantastliga premisser den ska formuleras. Barns eller någon annans (exempelvis religiösas) generella skydd mot subjektiv kränkning kan aldrig någonsin trumfa en uttrycks- och informationsfrihet värd namnet; då kan vi lika gärna avskaffa uttrycksfriheten helt och hållet och sluta kalla oss för demokrati.

En fasansfull bild av verkliga offer för verkligt våld. Är det möjligt att bilden kränker andra som upplevt våld? Kränker den den allmänna bilden av barn? Av kvinnan? Bör bilden förbjudas? Ska majoriteten bestämma om den ska förbjudas, eller ska uttrycks- och informationsfriheten skyddas i oåterkallelig grundlag? Vad finns det för anledning att ha sådana här fasansfulla bilder i omlopp, blir världen bättre av det, borde vi inte skyla medborgarnas ögon från allt detta onda och otrevliga?

Det är ganska kul att skriva om mineraler. Tack för all feedback!

Kanske en av de mest närvarande, men ändå bortglömda, metallerna i vår informationsinfrastruktur är kopparn. Koppar är på intet sätt lika sällsynt som de material som används i touchscreens, platt-tv, hårddiskar och mikrochip utan ligger ganska lättillgängligt i jordytan om man vill bryta det. Koppar har väldigt goda ledaregenskaper, det vill säga, koppar transporterar lätt elektricitet utan att energiförlusten blir för stor.

Det gör att koppar har använts i telefonkablar, fiberkablar och, ja, också i teknisk utrustning som ska dra minimalt med el. En vanlig elektricitetskabel har också koppar i sig, samt nätverkskablar.

Telefonnätet referas till och med som kopparnätet. I Belgien ägs hela kopparnätet av Bäälgacom, och i Sverige ägs kopparnätet av TeliaSonera Skanova Access. Medan det blivit populärt att ifrågasätta till exempel avgasutsläpp från bilar och transport har vi en tämligen lättjefull inställning till koppar. Det är konstigt, för vår koppar kommer ofta från gruvor med erkänt undermåliga arbetsförhållanden i Latinamerika.

De trettiotre gruvarbetare som stängdes in på 700 meters djup efter ett gruvras i höstas fick gott om uppmärksamhet. Tidningarna skapade dramatiska tidslinjer, Många tv-kanaler sände live från hela räddningsuppdraget, Operation Phoenix (24 timmars dramatiska rapporteringar om hur presidenten stod och klappade vid sidan om gråtande gruvarbetarfruar- och barn. Presidenten har nu stängt räddningsschaktet men nämnvärt inte gruvan trots flera år av kritik mot dess bristande säkerhetsåtgärder). Gruvarbetare i Chile tjänar dåligt med pengar och jobbar i undermåliga miljöer. Vår infrastruktur är beroende av koppar. Billig koppar. Kopparbolagens intresse av att minska vinsterna genom att öka säkerheten är ungefär lika stor som krigsherrarnas intresse av färre vapen för att koltanbrytarna i Kongo ska må bra. För att vara krass.

Death by Copper är inte alls ovanligt. I Europa dog tre polacker i en koppargruva förra året. För Chile har BBC gjort ett utmärkt stapeldiagram av relationen mellan kopparpris och gruvarbetardöd. Lägg märke till att tre chilenska koppargruvearbetare dog dryga sex veckor efter att de 33 hade räddats.

Man kan också dö lite mer utdraget, t ex av hälsoproblem. I en mexikansk gruva var arbetsmiljön påtagligt hälsofarlig 2007.

Alla länder som producerar koppar är beroende av exportmarknader, utom möjligtvis de amerikanska kopparreserverna som man får anta går till inhemskt bruk. Återvinning sker redan i ganska stor utsträckning men behovet av koppar ökar också snabbt (mängden elektronik och kablar som fortsätter vara i bruk blir till exempel större med tiden). Tillväxtsekonomier som Indien, Kina och Brasilien kommer säkert ta sitt av kopparn i framtiden. Koppar kan visserligen vara en av de bättre råvaror som finns att ta av, men uppenbarligen finns stora brister i hur vi får tag på kopparn.

En helt oproblematiserad relation till koppar, koppar i elektronik och koppargruvor bör man nog som informationsteknologisk entusiast inte ha.

När ett uppror tänds inifrån folket så är det svårt att släcka. Våra, vi västerlänningars, försök att tvinga på länder demokrati brukar generellt sett inte fungera särskilt bra. Mellanöstern är ett bra exempel på det. Men i Tunisien så räckte det inte med att sockra och sockra, till slut så exploderade den folkliga viljan och medvetenheten att det faktiskt går att få till en ändring.

Igår Tunisien, idag Egypten?

USA?

Israel?

Internet!

---
Du läser mitt RSS-flöde, trevligt. Jag gillar de flesta RSS-läsare eftersom de på något sätt "tidningsanpassar" inläggen.
Men besök gärna min blogg i alla fall, layouten är oftast helt annorlunda där + att jag ökar på min besöksstatistik. Dessutom så följer ofta inte mediainnehållet med - så ta en titt på min sida om det ser tomt ut!
Välkommen!

Domen mot översättaren i manga-målet har nu kommit i hovrätten och där blev det fällande dom igen.

Mårten Schultz tar upp en intressant fråga om varför hovrätten i sin dom inte valt att ta upp yttrandefrihetsaspekten. Skall man strikt tolka lagen så är domen iofs korrekt när den säger att fiktiva skildringar av barn kan vara barnporr. Men det överensstämmer inte riktigt med Sveriges grundlag som ger folket ett stort mått av yttrandefrihet så egentligen är lagen i detta avseende en morallag som inte skyddar någon.

Problemet med lagen och domen är att det gör många svenskar till barnporrägare. Lagen är en morallag för den är skriven som den är skriven för att man använder den som ett slagträ för att försöka få fast personer man misstänker är pedofiler utan att ha tillräckliga bevis för att de är pedofiler – eller att de ens är pedofiler öht. I exemplet med manga-domen så används denna som ett slagträ i en vårdnadstvist.

Problemet är att domen egentligen säger att många oskyldiga icke-pedofiler kan dömas enligt lagen. Fiktiva teckningar av fiktiva barn betyder att inget barn skadats i produktionen av teckningarna och att det därmed gör detsamma om de förbjuds eller ej – förbudet hjälper inget barn. Det är därför mycket tveksamt imho om man skall förbjuda sådana teckningar, även om det är många som finner dem omoraliska och äckliga. Smak skall inte bestämma vad som människor får och inte får säga i text och bild.

För skulle smak bestämma vad man får eller inte får yttra så får man undra om inte rondellhundarna skall anses vara så omoraliska så de måste förbjudas. I Polen har man lagar som förbjuder hädelse av religioner som gjort att rondellhundarna förmodligen varit förbjudna. I EUs ordförandeland Ungern har man infört censur i medialagstiftningen som kräver registrering av bloggar och där ett smakråd kan åklaga media som sprider program med för dålig smak. Bla har en rap-låt förbjudits.

Skall vi i Sverige föregå med gott exempel för att kunna kritisera andra länders lagstiftning där smak och omoral anges som grund för att stoppa yttrandefriheten så måste även vi i Sverige sluta med morallagar.

Hos Emil Isberg kan jag läsa:

Igår var det Agenda på tv, och det handlade bland annat om mangadomen jag skrev om häromdagen. Piratpartiets partiledare Anna Troberg förklarade att domen var självklar utifrån den luddiga lagen, att lagen är felaktig eftersom gränsen borde dras vid faktiska övergrepp på verkliga barn. Den delen börjar 34:20 in i Agenda: Del 3 av 20.

Jag blir lite smått mörkrädd när jag hör någon prata på det vis som Olof Risberg från Rädda barnen gör:

”Det här tycker jag är viktigt därför att det är en klar markering att sexuella övergrepp som det handlar om inte är tillåtet [...] Jag tycker inte att vi ska börja tumma på det här nu [...] Den här typen av skildringar är för mig grova sexuella övergrepp mot barn [...] Det här inkräktar kanske på yttrandefriheten, men det är marginellt”.

Jag hoppas jag inte hackade för mycket i det han sa. Jag försökte ta det viktiga så att det han ville säga kom fram. Titta gärna på inslaget själv!

Det är inte det att jag inte förstår honom. Han vill sätta stopp och stämma i bäcken och få slut på allt vidrigt som händer i världen. Det kan jag känna att jag vill också ibland. Bilden jag såg igår fick mig att tänka på hur fel det är att unga ska växa upp med sådana bilder runtomkring sig. Ni vet, snygga smala tjejer utan finnar eller rynkor. Alla ska vara så himla perfekta hela tiden. Det finns ju annat i världen som är viktigt som man kan missa om man tänker för mycket på det.

Men notera att Olof inte vill att vi tummar på några principer i ena fallet, och sedan tycker att yttrandefriheten kan naggas i kanten nästan i nästa andetag. Det är otroligt farligt. Inte för att Olof tycker det, utan för att vi mer och mer har ett samhälle där många tycker så. Man ser inte riktigt konsekvenserna av vad man gör.

Texten Emil klistrade in i sitt inlägg stör mig faktiskt och jag tycker absolut inte att den är bättre än om jag sett en bild av samma sak. Möjligen är den värre, faktiskt.

The idea of meeting his daughters again interested him. He received them with great demonstrations of affection. One was beautiful, the other, less so but piquant. They had been brought up to witness their mother’s life and were not restrained or prudish.
The beauty of their father impressed them. He, on the other hand, was reminded of his games with the two little girls in Rome, only his daughters were a little older, and it added a great attraction to the situation.
They were given a large bed for themselves, and later, when they were still talking of their voyage and of meeting their father again, he came into the room to bid them goodnight. He stretched out at their side and kissed them. They returned his kisses. But as he kissed them, he slipped his hands along their bodies, which he could feel through their nightgowns.
The caresses pleased them. He said, “How beautiful you are, both of you. I am so proud of you. I cannot let you sleep alone. It is such a long time since I have seen you.” Holding them in a fatherly way, with their heads on his chest, caressing them protectively, he let them fall asleep, one on each side of him. Their young bodies, with their small breasts barely formed, affected him so that he did not sleep. He fondled one and then the other, with catlike movements, so as not to disturb them, but after a moment his desire was so violent that he awakened one and began to force himself on her. The other did not escape either. They resisted and wept a little, but they had seen so much of this during their life with their mother that they did not rebel.

Men jag tycker inte att vi ska bränna boken den kommer ifrån. För att då har vi rent bokstavligt ett bokbål, och då har vi lagt en mycket obehaglig munkavle på svenska folket.

Det värsta här är nog ändå att när lagen är skriven såhär blir det en oundviklig urholkning av begreppet barnporr. När jag hör ordet börjar jag nu genast fundera på om det rör sig om teckningar. Då finns det två möjliga utvecklingar. Antingen blir folk hysteriska och börjar bränna böcker (serieböcker än så länge), eller så börjar folk i allmänhet rycka på axlarna åt hela saken? Det är inte en utveckling jag vill se heller!

Jag vill bli polis. Dock är mitt gymnasiebetyg ett hinder i vägen för att jag ska kunna söka in på Polishögskolan. Samhällskunskap och Historia är för lågt för att jag ska nå upp till grundbehörigheten tyvärr. Oavsett så kanske det är lika bra det, för poliser sliter hund för nästan ingenting. Läs bara kommentarna på Anders Svenssons Bra förändring av polisens arbetstid från 2008.

Eftersom det bara finns två tider för polisen, dagtid och nattid, innebär det att det finns hög bemanning när brottsligheten är låg och låg bemanning när brottsligheten är hög. För mig som inte är polis verkar det rätt konstigt ur ett samhällsperspektiv, men det finns säkert någon vettig anledning till det. Åtminstone handlar inte polismetodutredningen om något sådant.

En direkt effekt av bemanningen är dock att brottsprioriteringen blir direkt beroende av godtyckliga bedömning. Orsaken till beroendet är att polisen naturligtvis inte kan åka på förebyggande åtgärder om det skulle ske någon mer kritisk händelse. Och beroende på hur många poliser redan är ute på uppdrag kan det alltså bli hinder för övriga poliser att åka iväg.

Rent praktiskt innebär det att när Carla Saado kände sig vara under direkt hot från fadern till hennes barn, ansåg polisen att det kunde vänta till när dagspersonalen var på plats. En bedömning som säkerligen var helt korrekt utifrån de riktlinjer som polisen arbetar efter, men som direkt orsakade att Carla blev mördad. Kan man anmäla den bedömningen till Justitiekanslern?

Det finns de som anser att det är ett bevis på mäns våld mot kvinnor, jag hävdar snarare att polisen behöver mer resurser så att det rent praktiskt blir en 24-timmarsmyndighet (och nu menar jag inte med e-förvaltning). Polisen behövs när brott sker. Varje bedömning som orsakar ett brott är ett misslyckande. Sker det ett dödsfall på grund av ett sådant misslyckande bör det utredas som ett möjligt tjänstefel.

Pingat på Intressant.

Bloggar etiketter: ideologi, likabehandling, polis, politik

Riv upp idiotin

Är du en pedofil?

Tidigare om slika ting

Tillägg

Klubbar sälar – i Iphone-spelet

(Källa.)

Mer om...

//Zac

---
Du läser mitt RSS-flöde, trevligt. Jag gillar de flesta RSS-läsare eftersom de på något sätt "tidningsanpassar" inläggen.
Men besök gärna min blogg i alla fall, layouten är oftast helt annorlunda där + att jag ökar på min besöksstatistik. Dessutom så följer ofta inte mediainnehållet med - så ta en titt på min sida om det ser tomt ut!
Välkommen!

Avpolitisera Filminstitutet. Filmer som beviljas stöd till Public Domain efter fem år.

Jag ser i Dagens Nyheter och i Göteborgsposten att kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth i samband med invigningen av Göteborgs Filmfestival lovat att mycket snart tillsätta en person som för regeringens räkning skall förhandla fram ett nytt Filmavtal.

I de tidigare Filmavtalen har pengar speciellt avsatts för ”Stöd till åtgärder mot olovlig hantering av film”. Stödet, 2008 5,3 miljoner kronor, syftar till ”…brottsförebyggande arbete  mot olovlig fildelning och liknande verksamhet”. Pengarna har framförallt använts för informationskampanjer, men också för lobbying för att införa ett operatörsansvar. Filmutredningen (SOU 2009:73)  konstaterar dock att det finns skäl att ifrågasätta om en sådan opinionsbildning är något som bör bekostas av skattemedel.

Det finns dock skäl att ifrågasätta om det ska vara en uppgift för filmpolitiken att ekonomiskt stödja bl.a. den opinionsbildning som branschen själv bedriver. (s 129)

Och lite längre fram i texten

Stödet till åtgärder mot olovlig hantering av film har också, till skillnad från andra stöd i filmavtalet, karaktären av medel som branschparterna ”ger sig själva” i ett visst syfte, utan att stödet egentligen utgör en integrerad del av filmpolitiken som helhet. (s 129)

Man kan bara hålla med så långt. Sen gör emellertid utredaren en tankevurpa, och menar att en sådan opinionsbildning istället bör vara en naturligt ingående del av det halvstatliga (helfinansierade) Filminstutets verksamhet

Arbetet bör i stället vara en integrerad del av Filminstitutets utåtriktade verksamhet och på ett tydligare sätt omfatta alla visningsfönster för film. Filminstitutet bör i detta arbete samverka med berörda branscher.

Man tar sig för pannan. En statlig myndighet (ok, en stiftelse som delvis finansieras av anslag, delvis genom skatteuttag på biobiljetter) skall alltså ägna sig åt politisk opinionsbildning! Man hade möjligen kunnat låta detta passera om det gällt fundamentala demokratiska värden, så som till exempel skolan har som uppdrag att fostra elever i en demokratisk/tolerant riktning. Men här handlar det om att propagera för  en speciell näringsgrens föråldrade försäljningsmodell. Bland annat just i skolan.

Svenska Filminstitutet delar utredningens uppfattning att det behövs både information till
allmänheten och direkta utbildningsinsatser inom skolväsendet för att sprida kunskap om
upphovsrättens syfte och innebörd. (Remissvar till SOU 2007:29)

Filminstitutets politiska agenda

Filminstitutet har nämligen en mycket tydlig politisk profil i upphovsrättsfrågan. Jonas Kapla har i sin uppsats ”Från idé till IPRED”. gjort en genomgång av Filminstitutets alla remissvar till statliga utredningar med bäring på upphovsrätten under ett antal år. Det är en avslöjande bild av en (i praktiken) myndighet som glömt bort vem deras uppdragsgivare är och vem som betalar deras budget. Några smakprov

Utvidgningen [av lagen, min anm.] medför att det blir tydligt att även företag som kan
betraktas som medverkande, exempelvis Internetoperatörer eller andra som tillhandahåller
tjänster som bidrar till att främja intrång, under vissa omständigheter får acceptera att
intrångsundersökning kan ske för att säkra bevisning om intrånget.

(remissvar till SOU 2007:19)

Man vill också ha en ordning som involverar Internetoperatörena i kampen mot olovlig fildelning, det vill säga i praktiken gör dem ansvariga

Det stärker upphovsmännens och andra rättighetshavares möjligheter att tillsammans med
Internetoperatören utarbeta gemensamma riktlinjer för hur man i framtiden skall arbeta för
att främja de lagliga alternativen till illegal fildelning och motverka olovliga förfoganden.

Främja de lagliga alternativen? Det kan inte tolkas på något annat sätt än som ett förespråkande av ett avskaffande av nätneutraliteten.

Den samlade filmbranschen har länge efterlyst ett uttalat ansvar för Internetleverantörer att
agera för att förhindra att upphovsrättsintrång begås av abonnenterna i deras nät.

Operatörsansvar alltså.

Statliga medel, finansierade över skattsedeln, bör tjäna allmänintresset

Jag menar att skattepengar inte bör gå till spridande av politisk propaganda. Ett absolut minimivillkor vid förhandlingarna om ett nytt filmavtal borde vara att Filminstitutet intog en strikt neutral hållning i upphovsrättsfrågan.

Ett andra viktigt krav vore att de filmer som erhåller statligt stöd, efter en viss tid övergår i Public Domain.

Det är rimligt att de filmer som för sin tillkomst till en inte ringa del har allmänheten att tacka, också inom en rimlig tid kommer samma allmänhet till del. Som ett första steg (Piratpartiet har föreslagit en generell reducering av skyddstiden till fem år) bör därför filmer som beviljas stöd, fem år efter sin release övergå i Public Domain.

I debattartikeln ”Makthavarnas iver att kontrollera nätet” på Brännpunkt i Svd
tar Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, upp politikernas stora vilja att försöka kontrollera och styra vad vanliga människor får göra på nätet.

För politikerna vill inte att vanlig folk skall få vara med och påverka politiken för om vanligt folk får säga vad de vill och andra kan läsa det så blir det problem för politikerna.

Makthavarna kan då inte längre via debattartiklar i tidningar kontrollera vad som sägs och hur det sägs. Fria oberoende tänkare kan via bloggar mula sönder deras argument och påpeka hur dåliga och hur dumma politikernas påstående verkligen är.

Plötsligt så kan människorna se när politikerna via halvlögner och halvsanningen och utelämnande eller feltolkning av fakta försöker styra debatten i sin egen riktning. Bloggarna ger dem inte chansen att längre styra debatten, för de avslöjar de flesta dumheter som politikerna säger. PLötsligt så kan fler vara med i den politiska debatten och påverka politiken.

Med Internet så demokratiseras den politiska debatten så alla kan deltaga.

Mubarak sparkar hela sin regering men sitter kvar själv.

Är det inte typiskt diktatorer så säg?

Andra bloggar om: Diktatorer, Egypten, Envis som en röd gris, Mubarak, PP-Live