Ville tipsa om regimkritisk teater Den ungerske författaren Péter Esterházy blev bortklippt från en radiostation när han gav sitt stöd åt en regeringskritisk teaterchef. Nu menar han att Ungern går mot politisk censur av media. Publicerad 7 januari 2013 - 17:53 – Uppdaterad 7 januari 2013 - 18:12 Artikeltexten fortsätter längre ner Hoppa till artikeltexten En av Ungerns mest kända författare, Péter Esterházy, har fått se delar av ett radioinslag klippas bort av den statskontrollerade radion. Orsaken är att han uppmanade lyssnarna att gå och se en uppsättning av den regeringskritiske teaterchefen Róbert Álföldi. Det rapporterar SR:s Kulturnytt. |
Piratpartiet Forum » Nyheter: Ungersk författare slår larm om politisk censur
Enligt min humla: Veckans plattnacke v.1
Året hann inte mycket mer än börja förrän Utgivarnas VD Jeanette Gustafsdotter kammade åt sig en utmärkelse. Detta genom att i Journalisten ställa sig allmänt positiv till lagförslag som tvingar Google att betala för länkar till nyhetsartiklar, och i synnerhet för uttalandet “länkandet är ett ofog, rent ut sagt”.
Så. En massa redaktioner har det svårt att få ekonomin att gå runt. Man har satt sig ner och funderat på vems fel det är och i vissa fall kommit fram till att det i vanlig ordning är Internets fel. Lösningen är då att tvinga folk att betala för att få länka till artiklar.
Det hela är faktiskt så urbota dumt att man undrar vilken tid somliga lever i. Först och främst; om det är ett problem att det länkas till ens artiklar så är det lätt att åtgärda. Hindra dem från att indexeras av sökmotorer. Det bästa sättet att förhindra det är förstås att inte lägga ut dem i digital form överhuvudjävlataget.
Än svårare att förstå är varför det alls skulle vara ett problem att det länkas. Det är hela poängen med Internet, stupid! Om du inte indexeras och om ingen länkar till dig så finns du inte. Länkar är inte “ofog”, det är vägvisningar. Att kräva betalt av folk som länkar till artiklar är som om turistortskrögarna skulle kräva betalt av sina inkastare. Ja, det är faktiskt den nivån av idioti.
Det rätta och riktiga för Google att göra vore förstås att omedelbums sluta länka och indexera tidningarna. Så får vi se hur det går.
Och jo, jag vet att diskussionen är en del av en större problematik som bland annat har att göra med Google News, men då handlar det ju inte längre om länkning utan om återpublicering av delar av artiklar, och hur stora textsjok citaträtten egentligen medger, rättigheter till bilder, etcetera. Med tanke på hur friskt tidningar “lånar” artiklar av varandra, gör re-writes och så vidare så borde inte ha något problem med det heller. Och om jag företrädde redaktioner som friskt publicerar klipp från Youtube (som ägs av Google) skulle jag vara lite försiktig med att bråka om citaträtten när Google länkar till mina artiklar. Men det är jag det.
Andra bloggar om: plattnackar, länkar, internet, google, jeanette gustafsdotter
Sagor från livbåten: Varmt i byxan
Netflix och HBO värmer just brallorna med hjälp av blåsan, ni vet enligt den gamla klyschan om vad som är varmt och skönt först och mindre mysigt efter en stund.
HBO läckte först en skvätt tillsammans med Fox och Warner Brothers genom att köpa exklusiva rättigheter till deras filmer. Det värmde gott att stå där med kiss i byxorna samtidigt som Netflix stod bredvid och frös.
Netflix ville naturligtvis inte vara sämre, men kunde först inte klämma fram mer än en liten skvätt när de såg till att i alla fall få visa serier från Warner. Men sen lyckades de komma över potträningen och lät det forsa ordentligt tillsammans med Disney när de köpte exklusiva rättigheter till Disneys filmer, inklusive nya Pixar-produktioner. De stod nu där med byxorna rykande i kylan och log i mjugg åt HBO som precis började känna kylan krypa på.
HBO tog nu i så att det nästan svartnade för ögonen och pinkade till slut tillsammans med Universal ur sig en ordentlig fors som rann varmt utmed insidan av låren, kylan var ett minne blott.
HBO och Netflix står nu där och tänker att det nog finns lite kvar i blåsan om de klämmer ordentligt, för ingen av dem har ju lyckats köpa upp SONYs filmer än. Det börjar bli lite småkyligt och de står båda och klämmer så de blir smått blåaktiga i ansiktet. Sony korsar benen och väntar på vem som ska bli först att göra dem sällskap när de pissar ner sig de också.
Någon av dem, eller kanske båda två kommer nog få ur sig en skvätt till, men sen börjar det bli lika tomt i blåsorna som det är blött i byxorna. Kylan finns kvar runt dem och snart nog slutar det ryka av värme. Då står de där med den våta kylan, med klådan och med tårna kippande i de våta skorna. De har pissat bort möjligheterna att hålla värmen någon längre stund och riskerar att mer eller mindre frysa till isstoder.
Ingen av dem fattar tydligen att de i sin tävlan pissat bort sina möjligheter, det enda som återstår är att med blåa läppar hjälpas åt att torka kläderna så fort som möjligt. Det kommer fortfarande lukta rätt surt, men då kanske de i alla fall inte fryser till is.
Eller för att lämna de blöta liknelserna och gå på den snuskiga verkligheten. HBO och Netflix tävlar om att köpa upp exklusiva rättigheter från filmbolagen, så att de blir ensamma om deras filmer. Resultatet blir att ingen av dem kan visa alla filmer användarna vill se, vilket sänker värdet på båda tjänsterna. Filmbolagen tjänar en rejäl hacka till en början, men om tjänsterna dör är det verkligen makalöst korkat.
Men upphovsrättslogiken i kombination med kortsiktig marknadslogik felar aldrig. För vem säger nej till tvåhundra miljoner dollar per år nu, istället för kanske hundra, för att de där hundra kanske kan återkomma varje år i ett decennium istället för bara ett par år? Ett slag vunnet samtidigt som man förlorar kriget.
Jag undrar verkligen hur studiorna tänker? För det borde vara uppenbart för varje tänkande människa att den uppstyckningen av marknaden med rättigheternas pizzaskärare, är ett tvärsäkert sätt att se till att piratkopieringen av filmer överlever många år till.
Så in i helvete spåndumt.
Copyriot: Krisen, del 78: Överbefolkning?
Några lösa anteckningar kretsande kring ett knepigt begrepp: överbefolkning.
Råkade nämligen läsa en extremfunktionalistisk fascismanalys. Den gick i korthet som följer:
Fascism is a manifestation /…/ of overpopulation.
Så skrev amerikanen Jan Lundberg, en skribent som främst uppehåller sig vid frågor om oljekrönet. Likt många i den svängen får han nog räknas som neo-malthusian.
Orsakssambandet han tänker sig är alltså att en alltför stor befolkning oundvikligen leder till konflikter om jordens begränsade naturresurser, varpå dessa konflikter får ett politiskt uttryck: fascism.
Raskt vidare till en annan miljöaktivist och civilisationskritiker: John Zerzan. Denna säger i en intervju:
Overpopulation is a symptom more than anything else. Population would start going down if you unplug things like domestication.
John Zerzans primitivism utgår ju från en tanke om ett syndafall, som han identifierar med den neolitiska revolutionen och det symboliska tänkandet. Våra förfäder borde aldrig ha börjat med jordbruk och djurhållning, menar John Zerzan.
Om man till äventyrs skulle addera båda dessa herrars idéer, framkommer en ganska grotesk orsakskedja. Fascismen är blott ett symptom på överbefolkning, som i sin tur är blott ett symptom på jordbruk och/eller symboliskt tänkande. All civilisation leder med spikrak nödvändighet till fascism!
Här anas konturerna av en meta-fascism. Alltså en ideologi som utger sig för att förklara fascismen och att erbjuda den bittra medicin som krävs för att förhindra densamma. Om det går att tala om en “grön meta-fascism”, blir dess tillspetsade budskap att det enda sättet att förhindra ett fascistisk slaktande, är att flera miljarder människor tillåts att dö i svält.
Parallellen är uppenbar till hur Alain de Benoist formulerade sin etnopluralism i termer av vad Étienne Balibar har kallat meta-rasism. Där handlade det kort sagt om att global apartheid är enda sättet att förhindra rasistiskt våld.
Inom den antiimperialistiska vänstern finns tvärtom en tradition av att avvisa allt tal om “överbefolkning”. Ingrid Strobls artikel om befolkningspolitik, publicerad år 1995 i Anarkistisk tidskrift, är ett bra exempel:
Fattigdom och välstånd är inte en fråga om befolkningstäthet utan en fördelningsfråga. Människorna i den så kallade tredje världen svälter inte ihjäl därför att de producerar för många barn, utan därför att den rikedom som de producerar nästan uteslutande kommer den så kallade första världen till godo och inte dem själva. /…/
Begreppet överbefolkning betecknar inget sakförhållande. Det tjänar tvärtom till att tolka sakförhållanden; en tolkning som i sin tur tjänar bestämda intressen.
Ingrid Strobl anför siffror på olika länders befolkningstäthet för att visa att det är fel att säga att fattiga länder är överbefolkade, utan att detsamma sägs om rika länder som är mer tättbefolkade. Argumentationen berör däremot inte frågan om planetär överbefolkning. Huruvida sådan alls är tänkbar förblir en obesvarad fråga.
Även på högerkanten finns de som vänder sig mot allt tal om “överbefolkning”. Dit hör en hel del libertarianer som har gjort teknik- och tillväxtoptimismen till en principsak.
I närliggande vatten simmar en del konspiracister, som kommit fram till att en ondskefull sammansvärjning planerar att minska världens befolkning och därför har hittat på frågan om överbefolkning. Många artiklar påAlexJoneswebbsida driver tesen att överbefolkning är en myt.
Kritiken mot överbefolkningsteorier, både från vänster och från höger, vänder ofta mot Romklubbens famösa rapport The limits to growth (1972). Mer specifikt polemiserar dessa kritiker mot Paul Ehrlich, biolog och “en av den moderna befolkningspolitikens chefsideologer”. Hans inflytelserika bok The population bomb (1968) varnade för ett katastrofscenario om jordens befolkning tilläts växa.
Som en lösning föreslog Paul Ehrlich att fattiga länders vattenförsörjning kunde förgiftas med kemikalier som omöjliggjorde fortplantning. Om sådana metoder inte gick att genomföra, ansåg han att svältkatastrofer måste accepteras som ett sätt att reducera jordens befolkning.
Sådan realmalthusianism hör man sällan talas om numera. Frågan om planetär överbefolkning, som engagerade så starkt under 1970- och 1980-talet, har försvunnit från agendan. Malthusianismen lever kvar i frågor om resursbrist, men resursbristen kopplas nu endast undantagsvis till befolkningsmängd i den offentliga debatten.
Jag gjorde en sökning efter det senaste halvårets förekomster av överbefolk* i svensk storstadspress. Flertalet träffar handlade om hur kaféer i Stockholm, förskolegrupper i Göteborg och salladsrestauranger i Malmö alla var överbefolkade. Efter att ha rensat bort dessa återstod en hel del artiklar som talade om överbefolkning i enskilda städer eller stadsdelar. Men ingen artikel pekade ut hela länder eller världsdelar som överbefolkade. Och de ytterst få som rörde vid frågan om planetär överbefolkning gjorde det i vaga ordalag.
Här är några överbefolkade platser, enligt de artiklar jag fann:
* Cité Soleil, ett slumområde i Port-au-Prince
* Herrgården, en del av Rosengård
* Hongkong
* Teheran
* fängelsesystemet i Kalifornien
* flyktingläger i Burma
* flyktingläger i Turkiet
* lägren för bulgariska blåbärsplockare i skogen utanför Mehedeby
När ett område betecknas som överbefolkad, syftas alltså på en brist på drägliga bostäder. Om dessa läger och kåkar ersattes med nybyggda flervåningshus, skulle problemet i princip vara ur världen. Vad som åsyftas är alltså en lokal och social fråga, till skillnad från den ekologiska frågan om planetär överbefolkning.
Att knappt någon längre talar om jorden som överbefolkad är intressant i sig. För om någon skulle göra en opinionsundersökning i Sverige, gissar jag på att en hyfsat stor andel skulle instämma i påståendet “Jordens befolkning är alltför stor”. Det finns en grogrund för civilisationskritiska idéer som implicerar att jordens befolkning måste minska radikalt, men när dessa idéer formuleras berörs nästan aldrig den känsliga frågan om befolkningssiffror. (Här tänker jag exempelvis på kretsen kring tidskriften Effekt.)
“Tre nyanser av brungrönt” är rubriken på en synnerligen läsvärd artikel av Andreas Malm, nyligen publicerad i Brand (4/2012). Han skriver bland annat om boken/rörelsen “Deep GreenResistance“, vars frontfigurer heter Aric McBay, Lierre Keith och Derrick Jensen:
Som sanna djupekologer anser McBay et.al. att “det finns många miljarder fler människor än planeten kan härbärgera.” Närmare bestämt måste världsbefolkningen reduceras till max 600 miljoner människor. Det betyder att ungefär sex och en halv miljarder människor måste bort, fort. Exakt hur denna massutplåning ska verkställas framgår inte, men själva existensen av så många människor tycks hänga ihop med “civilisationen” och “makten” och annat som den väpnade rörelse McBay et.al. vill frammana har i uppdrag att destruera. /…/
Är detta djupekologins svar på The Turner Diaries? Är det rentav ett utkast till den gröna avgrundens eget Breivik-manifest? En akut apokalyptisk situation, en världscivilisation som måste utraderas, en mänsklighet som ska decimeras till spillror, några få självutnämnda krigare… Plötsligt har en militant klimatlinje slagit om i något som mest liknar revolutionär fascism.
Alla slags kommentarer kring ämnet tas tacksamt emot. Observera bara att inlägget ovan inte är ett försök till argumentation, utan bara en samling av lösa anteckningar (precis som utlovades i början).
Lakes lakonismer (c): Ett internet utan länkar är som ett spindelnät utan trådar
![]() |
Ett spindelnät - med trådar (och en spindel) Foto: Fir0002/Flagstaffotos (Wikimedia) |
Anna Troberg skrev idag i Svenska Dagbladet en debattartikel om just detta.
SvD - Länkstriden hotar hela internets ekosystem:
"Internets ekosystem är skört. Det måste skyddas från dem som bara är intresserade av att skövla det digitala landskapet för sin egen vinnings skull. Möjligheten att länka fritt måste fridlysas."Eller för att citera mig själv från Facebook:
Ett internet utan länkar är som ett spindelnät utan trådar ─ ingenting!Frågan är lite mer komplex än att bara handlar om länkar, den inkluderar citaträtten och metadata och en hel del annat, men grundinställningen är, och måste vara, så enkel som att länkar till andra hemsidor är ok!
Fördjupa dig i frågan hos Ajour - Snälla lagstiftare, gå inte på tricket med länkarna
Eller hos Fredrik alternativt Sagor från livbåten - Länkar är nätets syre
Eller läs mer här:
Anders S Lindbäck om kunskapssamhället: Länkar är grunden till webben
Anna Troberg tar upp kampen mot de som kräver betalt för att andra skall länka till dem. Allt det här kommer från en dålig tanke om att tidningarna på något sätt skapar stora värden som gör att de som länkar till tidningarna skulle tjäna pengar på länkarna.
Idag är det så att många webbplatser säljer sig via reklam där de får in pengar om läsaren besöker sidan och klickar sig vidare till annonserna. På vilket sätt tjänar en webbplats pengar på att länka till och skicka läsaren till en annan webbplats ?
Inte alls är svaret. Så varför tidningsägarna får för sig att börja sig tänka ta betalt för inlänkarna är rätt konstigt. Det finns företag som sysslar enbart med inlänksoptimering för att då se till att så många som möjligt besöker deras webbplats. Att länka ut – det kostar bara.
Den tidning som inte vill bli länkad av en sökmotor kan enkelt ta bort sig genom att använda en robots.txt fil där man deklarerar vilka sidor som får och inte får sökas igenom av sökmotorerna. De som tror att om man lägger till websidan ”rel=’nofollow’” så slipper man bli länkad – har helt fel – då slipper man att länken blir rankad (men webbplatsen är fortfarande länkad).
Länkar är själva grunden i den hypertextmiljö som webben är där meningen är att man via länkar skall kunna nå runt till andra och peka på andra intressanta texter på webben och koppla ihop dem till i ett stort nät där all kunskap är sammanfogad. Att kräva betalat av folk för att de länkar till ens webbsida är en inskränkning av allas vår yttrandefrihet.
Breddningsbloggen: Universitetsutbildning på distans

Jag bor och jobbar inte i Sverige men älskar att studera och önskar mig en utbildning. Men det som då krävs av mig är att jag slutar jobbar i 3-4 år.
Jag önskar, som så många andra som arbetar, att det kunde vara lättare att studera på distans. Att många fler utbildningar, och då framför allt universitetsutbildningar, lades ut på video med den litteratur man skulle läsa, och att man sedan kunde tenta av utbildningen på distans.
Du kunde då studera i egen takt när i veckan eller på dygnet du nu har tid. Det viktigaste måste ju ändå vara vad för kunskap och erfarenhet du har införskaffat dig när du är klar med utbildningen.
Just nu är det mycket svårt om du vill gå en särskild utbildning, men måste säga upp dig från jobbet och flytta till annan ort.
Om detta förslag blev verklighet skulle Sverige få en betydligt högre kunskapsnivå som stimulerade vidare studier och gav fler möjlighet att nå sina drömmar.
Daniel Schander
Falkvinge on Infopolicy: How the Police and Politicians Can Regain the Public Trust

Corruption – Andrew Norton: A few months ago, I asked what we should do about law enforcement officials that broke the law in a piece called “Is it time to police the police?”. It’s taken me some time, but now I’ve compiled the responses and got some suggestions to float to the global hive-mind that peruses FoI.
First, let’s be clear. Not all cops are ‘dirty’, but at the same time, not all citizens are criminals. Yet since it’s considered acceptable that in many western countries, you have to prove you’ve done no wrong to a police officer, rather than they have to prove a criminal act has been committed, it’s only fair to consider them the same way.
So let’s start with some processes. In many police jurisdictions, when a police officer is suspected of a crime, or malfeasance they are generally suspended on full pay, or put on ‘desk work’. A criminal act would be investigated, an arrest made, and most jobs won’t pay you if you’re sitting in a cell. In the UCDavis pepper-spraying, we saw Lt. Pike do it. In the Tomlinson case, there was video evidence that he was attacked by an officer unprovoked. Both officers were kept at full pay during the investigations.
CHANGE – Where there is prima facie evidence that a crime has been committed, he should be suspended from his job, and treated like any other criminal. No working as an officer (or security guard), no badge, no gun, no perks, no pension, and no pay.
While some will say it’s harsh, it’s no more than the rest of us face. And it may return a measure of ‘think first’ to those on the job, who won’t be assured of a lengthy paid vacation if they’re caught doing what they shouldn’t. Additionally, police officers are often not keen on their actions being documented. Many officers in the US have tried to apply wiretapping statutes to recordings of officers performing their duties (yet again, they can record you and be exempt from the same laws). Also, some states have forces that are less than ‘open’ with their recordings. In Oklahoma, for instance, police dashcam recordings are classed as records for the purpose of the open records law, with one exception, state troopers, and now judges in that state have been expanding on it.
CHANGE – Any attempts by officials to prevent, halt or damage recordings without good reason (such as it actually impeding the arrest) to be charged with the relevant evidence tampering or investigation impeding laws. All officer camera footage (be it mounted in a room, on the officer or a piece of equipment) is to be considered an open record for the purpose of all relevant laws, while still being mindful of data protection and privacy statutes.
Next, let’s talk about malfeasance. Officers are known to commit criminal acts, knowing that their profession lets them get away with it. When things come to trial, often the ‘good conduct’ of an officer is cited as a mitigating factor. However, in a job, that allows powers beyond those available to the citizenry, the fact you’ve done it for years without a problem isn’t a factor. What is a factor is the extreme breach of the public trust placed in you when you took your place in that job. To quote Spiderman, “With great power, comes great responsibility”.
CHANGE– Where an officer of the law (which includes prison guards, and judges) commit a crime on duty, or use their position to influence things or ‘get out’ of punishments (such as an off-duty LEO flashing a badge to get out of a speeding ticket), then the crime is modified to be one committed ‘under colour of authority‘. A modification of minimum and maximum sentencing guidelines to take into account the breach of public trust, by abusing their position for crimes committed “under colour of authority”. I would suggest a 50% increase in both.
Weapons are the main difference between law enforcement and civilians. In countries like the UK, they’re the only ones armed legally. But on top of firearms, you have other weapons that are prohibited from civilian use/possession or are under extremely strict regulation. That’s everything from Pepper/CS/PAVA spray, through batons (side-handle, extendable/ASP and traditional truncheons/billyclubs) electro-stun (including tazer), less lethal rounds, and vehicles. Then there’s the radio, which can call another dozen or more officers, also similarly armed, all amped up and ready to go because of what they’ve been told.
Often these are used to threaten, or otherwise in accordance with their legal, intended use. Of course the textbook is again, Lt. Pike with the pepper spray, there was also the Oakland occupy incident shortly before that, where a protester was targeted and struck in the head with a beanbag round; the punishment? A year later, he might lose his job. No criminal charges, no loss of pay, just the job, a year later. Meanwhile a similar attack on a police officer is considered so serious, a Congressional Bill has just been submitted concerning ‘Blue Alerts’ when an officer is seriously injured or killed. It’s hypocrisy of the highest order.
There are amazing numbers of cases each year of excessive force, and the growing trend now is to use Tasers to bring events to a swift conclusion with the officer in control. In one 2005 incident, a man was tasered over 30 times, according to news reports. No disciplinary action was taken, and it took months to even get his effects.
2005, when they were still being introduced to law enforcement at large, was a bad year for taser-victims, but not cops. In a California case, Bryan v. McPhearson, the court decided the officer’s actions qualified under the doctrine of qualified immunity (cops will only be responsible for excessive force if they act in a way that is so unreasonable any cop would have known such conduct was against the law – basically acting criminally) Since ‘the law on taser police brutality’ was still evolving when the incident happened in 2005 the cop should get a break from liability. You read that right, because no-one had told the cop, he didn’t have any notion of right and wrong. Ignorance is an excuse, if you wear the badge.
It’s this that characterizes many police brutality and excessive force cases. On one hand the police officers are professionals dedicated to knowing and enforcing the law, when they’re on the prosecuting side, their word is solid and their testimony is unquestionable. However if they’re a defendant, they’re amateurs who don’t know the law, can’t tell right from wrong, and whose training and instincts are so poor, that they can’t be held responsible for decisions made when doing their job because they have to do them quickly.
CHANGE – Convictions of violence/brutality/excessive force under colour of authority are to be treated as the serious violent criminal acts they are. If the act was not reactive, and especially if prolonged, or needlessly escalated (When you use a weapon before a less confrontational method for instance, or a weapon deliberately misused) then it should be considered a murder/attempted murder case (depending on the status of their victim). Likewise any deaths in custody are to be considered suspicious at all times.
Next, investigations into acts called into question are often done informally, and internally. There are ‘nod-and-wink’ investigations where a semblance of scrutiny is given, but in reality it’s a smokescreen. Meanwhile colleagues tend to close ranks, resorting to the omerta typified by the Mafia, better known as “no snitching”. This is an attempt to subvert the law, by denying evidence. The intent is often portrayed as one of ‘trust’ (as in ‘I trust he has my back by covering up’) with the result that evidence is suppressed, or made contested.
CHANGE – All investigations are to be meticulously detailed, such that another investigator, even from across the country, can follow-up on the investigation if needed. Failure to do so would leave the investigator likewise subject to investigation for their actions. Officers attempting to lie, cover up, or obstruct the investigation to be charged as co-conspirators in the crime, in addition to the relevant charges for obstruction/perverting of justice, and dealt with as above.
Once under investigation and where it looks to succeed, many officers elect to retire, or resign, to avoid, or reduce punishment. While the decision to resign is certainly their prerogative, it should not be construed as an alternative to investigation and punishment. At no other area do you get to walk away from crimes by quitting. If you work at a regular company, and get caught stealing, you don’t say ‘well, you don’t need to charge me, I’ll quit’ (unless you’re the CEO, but that’s a whole other topic) yet in both the justice field, and politics, it’s considered acceptable, and sometimes ‘noble’.
CHANGE – No retirements permitted while under investigation; would have to wait until exonerated. Resignations are acceptable, but it in no way affects the course of the investigation. No investigation is to stop because the person or persons investigated have left their position. If the investigation is substantiated, then the penalties are the same as if they were still employed, because the later state of (non)employment has no bearing on the actions while employed.
Finally, some people get in trouble, get out of the job, and then come back. This has happened with police officers (the officer in the Tomlinson case was involved in a violent incident in the 90s, quit, joined a different police force years later and then transferred back to London) but is also common with politicians (See Silvio Berlusconi). Diseased limbs aren’t given back to patients or left in the open. Once they’re removed they are then destroyed. That way reinfection is minimised. At the same way, a stigma must be placed on these actions, and people MUST be aware of their level of untrustworthiness, and that they have abuse a public position.
CHANGE – Investigations and their documentation (see above) are to be recorded. Any person with a ‘colour of authority’ conviction is disqualified from any position of public authority.
OPTION: A register of, let’s just say ‘Corruption’ (while the term isn’t accurate, neither is the term ‘sex offender register’ when a significant number of actions that get people on it are not sexual in nature) which are public record.
What we have here are a number of measures that basically enhance the requirements to investigate criminal acts by those in a position of responsibility; politicians as well as law enforcement and the judiciary. The problem of corruption, not just financial corruption but moral and authoritarian corruption is becoming endemic.
These solutions are not overly radical; they amount to treating abuse of public office as being serious crimes in themselves, on top of the crimes committed. Some might say it’ll lead to officers and politicians second-guessing themselves, but they’re not being asked to follow new laws, just the same as everyone else. No police officer will let someone off a crime because ‘they were under pressure’. “I’m sorry I beat him with a big stick but I was under pressure and it was a split second decision” will get you off only if you’re a police officer.
If it makes people stop and consider their actions first, that’s all to the good. In exchange for the power they’ve been given, they also have to accept the consequences, and enhanced punishments when they’re caught doing wrong is one of them. You can hand out punishments, but don’t want them imposed on you? Tough, find a different career.
The intent is deterrence. When you can get away with a crime, knowing that any investigation won’t do much, you’ll be getting full pay for it, and that your buddies will back your version; there’s no incentive to behave within the law. When those tasked to implement or uphold the law have contempt for it, what chance do ordinary people have?
It is time to make it clear that corruption, malfeasance, bullying and swaggering arrogance is no longer acceptable.
While many officers (and politicians) won’t like these kinds of rules and claim it hampers their ability to work because they’re afraid of the consequences, that’s exactly what it’s like for ordinary people, day in, day out. And we’ve now seen the kind of behaviour not having these rules has engendered. There’s a lack of respect for police officers now, and for politicians, and it’s because the rules don’t seem to apply to them anymore. It’s time to change that. If you’re good, and honourable, and follow the law, you’ve nothing to fear. After all, you willingly took on the added abilities, now you get the added punishments if you abuse them. That’s only fair.
Meanwhile, this won’t magically restore the public trust in politicians and law enforcement, but it will address one of the biggest problems that has eroded it. Decades (centuries in some places) of abuse can’t be ignored overnight, but by taking responsibility and ‘cleaning house’, it can happen.
Henrik Alexandersson: Kina: Fri ekonomi ger krav på ökad frihet
Den reformvänliga tidningen Southern Weekend står på sig och får allt bredare stöd. Folk protesterar öppet och censuren håller på att bli ett hett ämne i sociala media. The cat is out of the box, typ.
Även om inget kommer att förändras över en natt, så är detta en oundviklig utveckling. En relativt sett fri ekonomi och ökat välstånd leder till att människor vill mer i sina liv. Medborgerliga fri- och rättigheter (som yttrande- och tryckfrihet) är exempel på högre värden som allt fler kineser nu kräver att få del av.
FT:China media stand-off with censors escalates
WSJ:Censorship Protest Gains Support in China
ameliaandersdotter.eu: Amelia utsedd till världens femte viktigaste internetaktivist 2012
Den amerikanska nättidningen the Daily dot (med 25 anställda och bla uppmärksammat i tv-dokumentärer på PBS) har utsett Amelia Andersdotter till världens femte viktigaste nätaktivist år 2012!
Listan toppas av Alexis Ohanian - medgrundare till sajten Reddit.com– för hans aktivism mot den onda amerikanska SOPA-lagstiftningen.
Amelia får utnämningen för sitt engagemang för att stoppa det starkt kritiserade ACTA-avtalet. The Daily Dot skriver att Amelia var den enskilt viktigaste parlamentsledamoten vid stoppandet av ACTA:
This summer, the stage was set for the European Union, ACTA’s final major player, to sign on [ACTA]. Except, amazingly, it didn’t. Committee after Committee in the European Union (EU) recommended against ACTA.
None played a bigger part in convincing her colleagues of the agreement’s dangers than 25-year-old Amelia Andersdotter, the youngest member of the EU parliament. A Pirate Party member from Sweden, Andersdotter lobbied relentlessly against ACTA, which the EU, when finally called to vote after months of deliberation, overwhelmingly rejected.
Kontrastera detta med Marita Ulvskog (s) och Olle Schmidt (fp) som bägge - i Sveriges Television no less - hävdat att de, och inte Piratpartiet, är att tacka för att ACTA har stoppats…
Den svenska nyhetssajten Nyheter 24 har uppmärksammat Amelias utnämning i en artikel.
I övrigt kan noteras att både Jimmy Wales– Wikipedias skapare, liksom Vinton Cerf , ”internets fader” - placeras efter Amelia på listan…
Att Amelia gör intryck i den intenationella debatten om internets framtid står helt klart. Amelia medverkade förra året vid mängder av konferenser, debatter, tal, LAN, hackerpartyn och andra engagemang världen över. Ett av dem var som öppningstalare vid FNs Internet Governance Forum, där hon försvarade frihet på internet i ett tal före Vinton Cerf. Precis innan han höll sitt eget tal, sa Cerf så här om Amelias anförande: ”I don’t think that I’m going to successfully top that last speech”[2:39:15]…
(Jag tror det här motiverar att jag skriver att jag har världens coolaste chef nu ;D)
Piratpartiet Forum » Nyheter: Radioleaks- Anonym medelar frihet. (Sveriges Radio)
Det här är Radioleaks, en krypterad tjänst för dig som vill lämna information till Sveriges Radio. Hjälp oss avslöja maktmissbruk och korruption. Hur går det till på ditt äldreboende, hur behandlas du av din arbetsgivare, hur används skattepengarna på myndigheten där du jobbar? Vi tar emot allt från mycket känslig information till din berättelse om missförhållanden på jobbet. Radioleaks, bryt tystnaden! |
Farmor Gun i Norrtälje: Är "näthatet" större hot än upphovsrättsindustrins närstående rättigheter?
Magnihasa: Politik, politik, och varför fildelning inte är en politisk fråga

Någonting som utgör en ständig källa till mystik är att vissa frågor fortsätter vara politiska frågor i tid och evighet, trots att de egentligen inte är politiska alls. Så som, exempelvis, frågan om fildelning.
Den är så apolitisk att det krävs en hel del intellektuellt fotarbete innan vanliga människor förstår varför den över huvud taget har med politik att göra. För de allra flesta så är det bara någonting en gör, till vardags - alla miljontals användare världen över.
Med tanke på internets tillväxttakt så är det ingen underdrift att påstå att det inom loppet av ett decennium eller två kommer att finnas miljarder fildelare i världen. Bokstavligen miljarder.
Smaka på den siffran ett tag.
Ändå lyckas frågan om fildelning på något vis leva kvar som en politisk fråga. Som om tidvattnet på något vis kan fås att sakta in och tänka över sin position om det politiska etablissemanget bara viftar tillräckligt engagerat med sin signalpolitik. Som om det faktum att dagens barn inte längre vet hur en värld utan internet (och fildelning) ser ut inte har någon som helst effekt på hur de ser på världen.
Som om det går att vrida tillbaka klockan till 1983 igen, på något magiskt önsketänkarvis.
Sådant önsketänkande är dumt, oseriöst och framförallt extremt radikalt om det leder till verkliga politiska förslag. Det enda som skulle göra det långsammare att förflytta filer mellan platser och människor är en massiv infrastrukturkollaps eller ett smärre kärnvapenkrig, och om ambitionen är att förhindra reellt existerande fildelning så är det sådana åtgärder som krävs.
Frågan om fildelningens varande eller icke varandra är inte en politisk fråga. Och min uppmaning till dig är att avfärda alla försök att göra det till en politisk fråga som precis den uppenbara dumhet det faktiskt är.

Henrik Alexandersson: Stenbeck – en ögonblicksbild
SVT håller tydligen på att visa en dokumentärserie om den svenske medie- och telemogulen Jan Stenbeck. Vi får se om den är tillgänglig även för oss i utlandet. I så fall skall jag se ikapp i helgen.
Mitt starkaste minne av Jan Stenbeck är den debatt som Publicistklubben höll på Berns, där Stenbeck satt och avsatte TV4-chefer inför öppen ridå – i någon färgglad blazer och med skjortan uppknäppt långt ner på magen. Det är en bild som biter sig fast.
Vid ungefär samma tid skrev jag en artikel om Stenbeck till tidskriften Nyliberalen. Min utgångspunkt var att vi i den unga borgerligheten hade kampanjat för fri radio och tv i årtionden, utan någon som helst framgång. Allt vi gjort var att slänga tid och energi in i ett stort svart hål. Sedan kom Jan Stenbeck och hans satellit-sända TV3. Beam me down, Scotty!
Fritt ur minnet, skrev jag något i stil med att man inte skall vänta sig att det fria ordets riddarvakt alltid presenterar sig i form av bildsköna unga MUF:are och LUF:are i skinande rustning. Istället kommer det fria ordet från en blekfet, svettig, bullrig, otålig telekomdirektör med kort stubin. Eller något åt det hållet. Vilket var tänkt att vara något hoppfullt.
Detta var innan internet. Kvällen efter att tidningen kommit ut började det rassla i min telefax. Ett papper gav sig till känna, millimeter för millimeter. Brevhuvudet löd...
...vilket man får medge är ett imponerande brevhuvud, speciellt som det inte fanns någon brevfot med några som helst andra kontaktuppgifter.
Sedan lät Jag Stenbeck meddela att "blekfet" borde vara "skärfet" eller "rödfet" med tanke på hans senaste solsvedda fisketur i Karibiska Sjön och hans allt för ofta nödvändiga utbrott mot sina medarbetare.
I nästa stycke var det det där med svettig, vilket ju inte heller riktigt var tänkt som en elakhet. Här bad Jan Stenbeck om en källa – så att han i framtiden kunde undvika den damen.
Det var tider, det.
Tyvärr gör dom inte människor som Jan Stenbeck längre. Men hans minne är ljust. Mycket ljust.
Fildelning: TPB byter namn
TPB byter nu namn till Myndigheten för tillgängliga medier, MTM. Ett skämt? Nej, bara en myndighet som byter namn. TPB står nämligen för Talboks- och punktskriftsbiblioteket.
Kanske tpb.se blir ledigt nu?
Inlägg sponsrat av guldpris.
Pirate Times: Pirate Party Russia hosts upcoming PPI Assembly

The upcoming General Assembly of Pirate Party International (PPI) will be held in Kazan, Russia. So decided the PPI board on January 8 2013. The conference will be held in a weekend in April and will be the first one held outside of the European Union.
This successful proposal was competing with other proposals from Kaliningrad in Russia, Paris in France and from Potsdam in Germany. The board settled on Kazan with three votes for, none against and two abstentions. The GA will vote on applications from Pirate Parties for full or observer membership. It will also vote in a new board and a new Court of Arbitration.
Kazan can be reached via direct flights from Istanbul, Prague, Munich and Frankfurt. Over night trains via Moscow are also available. In Kazan, the conference location will be in an IT-valley with an internet exchange point in the same building, so the technical requirements for streaming are satisfied. Piraten Streaming has already offered to sponsor a streaming server for the GA.
Featured Image Public Domain / CC-BY-SA TUBS
Piraten Anders: Centern siktar på en procent
Centerns ultraliberala förslag om fri invandring, månggifte och plattskatt har börjat få lite mothugg. (förslaget, sammanfattning) Framförallt framgår det mellan raderna (se Staffan och Pers länkar längre ner om Johan Norbergs bok Migrationens kraft) att de allra flesta röstberättigade kommer att få det sämre med det här förslaget.
Vad jag lärt mig är att folk röstar efter plånboken så jag ställer mig frågan om det finns 4% väljare som skulle få det bättre ekonomiskt med centerns förslag på politik och kunna rädda centern kvar i riksdagen?
I USA har vi sett att det går att få igenom en politik som väldigt få tjänar på, men det har gjorts genom att de rikaste 1%:enköpt sig politiker med kampanjbidrag och när politikerna sedan valts så har de gjort så att resterande 99% fått det sämre ekonomiskt. Samtidigt som just de rikaste 1%:en fått det klart mycket bättre ställt ekonomiskt. En liknande utveckling kan förutses med centerns idéprogram enligt Staffan Danielsson ochPer Pettersson.
I Sverige tror jag inte det går att köpa inflytande på det sättet och de 1% som skulle tjäna på centerns politiska förslag kan bara rösta för just sin 1%.
Den andra frågan jag ställer mig är – hur tänkte Centerns idé-grupp när man lanserade ett förslag som nästan alla röstberättigade skulle förlora ekonomiskt på?
Det lär hur som helst bli en intressant partistämma att följa i vår, jag tar fram popcornen redan nu!
Postat i:Politik Tagged: Piratpartiet Live!

Breddningsbloggen: Vi behöver fler övergångsställen

Vi behöver fler övergångsställen inte färre.
Enligt Trafikförordningen har en bilist väjningsplikt mot gående som gått ut på eller just ska gå ut på ett övergångsställe. Bilisten är alltså skyldig att stanna för att släppa över fotgängar vid ett övergångsställe
Dessvärre händer det ofta att denna lagen inte tillämpas. Många är vi som har varit nära på att bli påkörda vid just ett övergångsställe av någon stressad bilist. När jag går över ett övergångsställe räknar jag med att bilisten inte tar hänsyn till övergångsstället.
Det är ett under att inte fler än 11 personer dör om året, men det sker skador flera gånger per dag och om vi inte agerar mot den fotgängarfientliga trafikkulturen är risken att vi får se betydligt högre siffror.
Problemet är inte nytt, utan att uppmärksammats av både politiker och tjänstemän tidigare. Vad har de då utvecklat för lösning? Montera upp fler trafikljus? Införa hårdare straff för den bilist som bryter mot lagen? Inget av det faktiskt. I stället har de kommit på den fantastiska idén att helt enkelt ta bort övergångsställena. Finns det inga övergångsställen så kommer färre människor att gå över gatan och då är det färre människor som kommer att bli påkörda, vilket förstås är logiskt.
Om det är bilisterna som inte klarar av att följa trafikreglerna, varför är det då fotgängarna som ska straffas? Fotgängarens rätt att röra sig fritt i staden blir allt mindre och mindre.
I somras togs mer än 30 stycken övergångsställen bort bara i Enköping. På olika ställen runt om i Sverige kan vi se samma trend, flera övergångsställe monteras ned. Kommunernas trafikplanerare tycker att det är problematiskt att fotgängare tar för givet att fordonen ska stanna vid övergångsställen. Det ger en falsk trygghet för i verklighet stannar inte bilarna.
Vill vi verkligen leva i stad som prioriterar bilen framför människan? Bilen tar sig allt större plats i våra städer. Värdefull åkermark görs om till den ena större ringvägen efter den andra. I staden blir vi fotgängare förvisade till att gå i gångtunnlar eller sick-sackandes över gatan för att undvika att bli påkörd.
Som transportlösning är massbilismen i längden en omöjlig ekvation för staden. En utbyggd kollektivtrafik är den enda lösningen ur både ett ekonomiskt- och miljöperspektiv. Stad ska i stället byggas för så lite biltrafik som möjligt. Invånarna ska kunna bo, arbeta och handla i staden utan att behöva förflytta sig flera mil.
Vid varje tillfälle ett övergångsställe tas bort görs staden än mer omänsklig och otrevlig. Du ska kunna gå i en stad utan att behöva riskera ditt liv. Vi behöver fler övergångsställen, inte färre.
förbundsordförande Ung Pirat, som bloggar här.
Christian Engström, Pirate MEP: Centerns nya kläder
Men intressantare än vad som står i programmet är vad som inte står. Och ännu intressantare är förstås att jämföra idéprogrammet med hur C har agerat i riksdagen under den tid de har suttit med i regeringen.
Här är några kommentarer till enskilda punkter i idéprogrammet:
- Rättigheter (sid 6)
Programmet nämner demokrati, yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten att organisera sig som exempel på grundläggande rättigheter som Centerpartiet stödjer. Det är ju i och för sig bra, men mig veterligt finns det ingen i svensk politik som är av motsatt uppfattning, i vart fall inte i den officiella retoriken.
Det som är värt att notera i det här avsnittet är att Centerpartiet inte nämner rätten till privat korrespondens (art 8 i Euroakonventionen om mänskliga rättigheter) och informationsfrihet (art 10). Det är i och för sig hederligt av dem att inte nämna artikel 8, med tanke på att Centern röstade ja till både FRA-lagen och Datalagringen (som ju innebär att vår privata kommunikation övervakas och registreras).
Att de även utelämnar artikel 10 får tolkas som att Centern vill hålla dörren öppen för att stödja olika förslag om ”filtrering” och ”blockering” på internet (vilket ju innebär inskränkningar i rätten att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblanding och oberoende av landsgränser).
- Ett digitalt civilsamhälle (sid 11)
Rörande upphovsrätten skriver de att ”Centerpartiet anser att upphovsrätten måste utvecklas så den kan försvaras i ett samhälle med helt andra mönster för kreativitet och en allt snabbare utveckling”. Den meningen är väl tänkt att låta lite modern och trevlig, men tyvärr säger den ingenting om hur de anser att upphovsrätten bör utvecklas. Innan C är berett att fylla den med lite innehåll är jag tyvärr inte så imponerad.
Det Centern senaste faktiskt gjorde i riksdagen rörande upphovsrätten var att rösta ja till Ipred.
Meningen innan i idéprogrammet, där det hävdas att ”utvecklingen utmanar vår traditionella syn på äganderätt” tyder på att C inte har förstått att upphovsrätt står i motsats till äganderätt. Så länge de inte gjort det kommer de nästan säkert fortsätta ligga på fel spår när det gäller reform av upphovsrätten.
Själva påståendet ”utvecklingen utmanar vår traditionella syn på äganderätt” är i grunden fel. Äganderätten till saker som man faktiskt kan äga (fast och lös egendom) har mig veterligt inte utmanats ett dugg av vare sig internet eller utvecklingen i allmänhet.
- Staten och det offentliga samhället (sid 11)
Det skulle vara välkommet med en mening som säger att privata företag inte ska få ta över uppgiften att döma och straffa folk, till exempel genom att stänga av dem från internet. Och ännu mer välkommet om C agerade i riksdagen för att riva upp Ipred. Men eftersom de röstade för Ipred när den infördes har de naturligtvis inget intresse av att göra det.
Integritet (sid 12)
Vackra ord, men så länge C står kvar vid besluten om FRA och datalagringsdirektivet är de fullständigt tomma.
Rent allmänt innehåller Centerns nya idéprogram i och för sig utmärkta formuleringar på många punkter, men det som sticker i ögonen är att det som saknas är just de områden där friheten på nätet faktiskt är hotad. Det har jag svårt att tro är en slump.
Och naturligtvis hjälper inte alla vackra ord i världen så länge C i riksdagen röstar tvärt om. Det är där förändringen måste ske om C ska ha någon trovärdighet. Men jag tänker inte hålla andan medan jag väntar på att det ska ske.
…………
Andra om ämnet:
Piraten Anders: Centern siktar på en procent
SR: Motståndet inom C växer

Falkvinge on Infopolicy: Why The Copyright Monopoly Is Quite Unlike Legitimate Restrictions Of Property Rights

Copyright Monopoly: In our series about defenses of the copyright monopoly, and why they don’t hold water on scrutiny, today’s article will be about the argument of the copyright monopoly being no different from other restrictions on property rights. Some people would claim that the copyright monopoly is just as legitimate as regulations of land property. This is a false assertion; the copyright monopoly is only legitimate from protectionist or corporativist ideologies.
We’ve outlined in many articles how the copyright monopoly stands in opposition to property rights, being a governmentally-granted private monopoly. We’ve looked at commonobjections to this observation from those who would attempt to defend the copyright monopoly as legitimate, and how such attempts all fail when confronted with basic facts about the monopoly.
Today, we’ll address a harder point: some people will readily admit that the copyright monopoly is a restriction of property rights, but that it’s no different from other restrictions of property rights, and therefore, they argue it is just as legitimate as the ban against polluting the soil on your land with radioactive waste, or similar regulations that also restrict property rights.
(Some people would be less eloquent and pick worse examples, sometimes much worse – for example, they would point at how you can’t use a hammer to kill a person. That’s most certainly not a restriction of your property rights to hammers, that’s a ban on murdering people.)
In the end, this is all about legitimacy: the legitimacy of the copyright monopoly and its restrictions to our property rights to the copies we manufacture with our own parts and labor and therefore own. Still, on the surface, the claim that the copyright monopoly is like any other restriction on property rights would appear correct. To understand why the argument is false, and doesn’t lend legitimacy to the copyright monopoly, we have to go a bit into philosophy to understand the nature of property rights, and where they come from.
Before we had states with a police that upheld the state’s laws using force, there was still the notion of property. Essentially, you could call that “your property” which you had the means to defend by yourself. This can be easily observed in the animal kingdom, too. Such property fell into three categories: loose objects, territory, and other lifeforms.
We can easily observe in nature how lifeforms behave by these proto-property laws. You will have no problem finding an animal which clearly displays that its considers an object, a territory, or another lifeform their property.
Then, with the construction of states and laws, this became partly institutionalized. You no longer needed to defend all of your property by yourself; the state would defend it for you, but only as long as you complied with the state’s rules. Alas, you would sometimes disagree with the state as to which was your property, and you would be on the losing end of that discussion, so there was a simultaneous loss to the property rights that had been. (We can observe this in taxation, for instance.)
Further, with the invention of the state and the superior firepower resting with it, the rights to own other lifeforms started to gradually disappear, and a new form of property right was conceived: the property right to one’s own body (meaning that no other person could also own it). Thus, gradually, even people born with the wrong set or color of body parts became unownable.
(We can still observe remnants from when women were property in the Christian marriage ritual, where the woman is handed over from her father to her husband: from owner to owner, in what was primarily a property transaction. This is not a ritual we should be proud of, and there’s nothing beautiful about that part of the ritual.)
So we’re arriving at a point where the existence of the state is a precondition for uniform restrictions to property rights, even though restrictions to property rights have existed before, mainly through nonuniform application of force between the citizens themselves. But what about the copyright monopoly, then? Unlike property rights, it cannot exist without the state, for it grants the right to restrict everybody’s property rights to private interests, rather than maintaining it as a function of government.
This is a key difference.
It is quite uncontested that the elected legislature has the right to restrict property rights. I’m not allowed to pour toxic sludge into the groundwater on my own property, for example. It’s also reasonably uncontested that such an elected legislature has the right to delegate a mandate to un-restrict property rights to the executive branch – as long as the default is restricted for everybody, the legislature can delegate the duty of granting exceptions to some authority within government.
Thus, it’s not that the restrictions would apply to some private interests and not to others: property restrictions do apply nonuniformly even under a state of laws. For example, the private defense contractor Applied Nucular Research, LLC may be legally able to purchase metric tons of lithium-6-deuteride, while I may most certainly not. This would be determined by the Radiological Authority or something similarly named, with a delegated mandate from the legislature.
However, when it comes to that copy of Avengers that I bought, and which is my property, it’s not the legislature or their delegate within the government that gets to determine how my property rights are restricted; it’s a private interest. (As we have seen before, my purchase of Avengers is not a contractual agreement; the copyright monopoly stands in opposition to contracting rights and property rights. It’s a pure restriction on property rights, exercised by a private interest.)
So, we’re down to the admission that the copyright monopoly is indeed a restriction of property rights, but we have determined that a key difference between the copyright monopoly and other restrictions of property rights is that the restrictions emanating from the copyright monopoly are controlled by a private interest. How does this affect the copyright monopoly’s legitimacy?
Well, that would depend on which set of eyes you use to judge that legitimacy. At this point, we need to look at which ideologies would support such a construction, and which would not.
The notion that the state can restrict property rights by elected legislature, with exceptions to those restrictions being issued by the government executive, is a well-supported notion in socialism, conservatism, liberalism, and green ideology – all of today’s major political ideals. There are some hardcore libertarians who would argue that nobody has the right to punish you for poisoning the groundwater on your own soil; other than that, this is a pretty much uniform agreement.
However, none of these ideologies support the notion of the legislature delegating the right to restrict property rights to private interests, to delegate the responsibility outside of government of controlling citizen’s property rights. That is a governmentally-sanctioned private monopoly. Such constructions are foreign and horrid to these ideologies – they are…
- Foreign to socialism, as private monopolies must not exist;
- Foreign to conservatism, as property rights can’t be limited by governmentally-sanctioned monopolies;
- Foreign to liberalism, as trade can’t be justly limited by private competing interests;
- Foreign to green ideology, for the socialism and liberalism reasons.
The only ideologies that properly defend this construction are corporativism (in its corporatocratic meaning) and protectionism:
- Corporativism: Anything which is good for the currently dominant corporations is good for society, and corporate and legislative powers should ideally meld.
- Protectionism: The overriding priority is to safeguard our current jobs and industries from influences and developments that threaten them. Anything else is secondary.
Thus, in conclusion,
The copyright monopoly can only be seen as legitimate from a corporativist or protectionist ideology. For socialist, liberal, conservative, or green ideologies, it is a hideous construction.
Therefore, the copyright monopoly is quite unlike other forms of restrictions on property rights, as such restrictions find support in all major political ideologies, which the copyright monopoly doesn’t.